Thore Skogman – Passus.nu

BAKGRUND TILL TEXTEN
Möjligen var intervjun nedan den första text jag fick publicerad i Borås Tidning. Under hösten 1994 hade jag en projektanställning på Biblioteksmuseet i Borås och passade då på att göra en del research kring Thore Skogman. Jag hade planer på att hålla en föreläsning om hans sångdiktning i Kulturhuset i januari 1995, med anledning av att han 40-årsjubilerade som artist.
Därför åkte jag till Karlstad för att hämta affischer och annat material av Thore Skogman. Tanken var att ordna en mindre utställning om honom i Stadsbibliotekets foajé. Inför den resan kontaktade jag BT:s kulturredaktion och frågade om det fanns intresse för en intervju.
Intervjun publicerades i Borås Tidning fredagen den 23 december 1994

En spelman som bejakar livet

1995 blir det 40 år sedan Thore Skogman debuterade som skivartist. ”Man måste vara om sig och kring sig” hette sången. Och det är väl just vad Skogman varit under alla dessa år? Vi åker till Karlstad – där han bor sedan 1988 – för ett allvarligt samtal. Thore Skogman möter upp med bil vid järnvägsstationen.

Hur kommer det sig förresten att västmanlänningen Skogman hamnat i Värmland?

– Vi har haft sommarhus här sedan 1964. Några år senare hittade jag en dikt i en konditoritidning. Clara Johansson hade skrivit den. Jag kontaktade henne för att få tonsätta dikten. Vi blev vänner. Detta fick så småningom till följd att jag köpte hennes konditori. Claras konditori, i Årjäng. På den vägen är det.

Med pianot som ett rytminstrument

Skogman tycker att Värmland är vackert. Han menar också att han kan göra Västmanland större tjänster genom att vara verksam på avstånd. Detta gör han på en mängd olika sätt, till exempel nu i år med boken Kalle Västman.

– Jag vill göra Kalle Västman till en logotype för Västmanland, säger Skogman.

Men har inte boken bitvis karaktär av självporträtt ändå? Hör här: ”Noter ville han inte höra talas om, utan den inbyggda, medfödda äktheten fick gälla till hundra procent.”

– Spelmannen är grunden, hävdar Thore Skogman och syftar på sitt eget artisteri.

Nyckelordet är ”avstamp”. Skogman nämner spelmannen i termer som för tankarna till magin. Spelmannen är en aktivist, en trollkarl som sätter saker och ting i rörelse. Vi talar om dessa ting då vi går mot den så kallade Åttkantingen, en mindre kulturbyggnad som Skogman rustat upp.

– För min del handlar det mest om timing. Jag är en orolig själ. Har aldrig haft ro att lära mig något instrument, eller gått i sångskola. Jag har skolat mig själv. Dessutom ställer olika genrer olika krav. Jag kan till exempel inte frasera på operettvis när jag sjunger rock.

I Åttkantingen illustrerar Skogman hur han arbetar. Han sätter sig vid pianot och hamrar fram några ackord. Han använder tangenterna som rytminstrument och nynnar en melodi. Efter en stund svänger det rejält i det lilla huset.

– När Lars Roos eller Robert Wells hör detta vet de precis hur jag vill ha det. De broderar ut det hela.

Absorberad glädje värn mot helvetet

Åttkantingen är inte i första hand en lokal för musikutövning. Skogman skaffade huset främst för sina många täljfigurers skull. Han har arrangerat dem på museivis. De hänger utefter väggarna i smakfull belysning. Fågelmotiven dominerar, sirligt och nätt skulpterade. Denna verksamhet är inte särskilt känd bland en bredare allmänhet. Skogman har helt enkelt så mycket på gång att han måste portionera ut projekten, för att inte överlasta sin publik.

– Min far dog våren 1976. Det tog mig hårt. Jag lydde en instinkt och sökte mig till skogen.

Detta var något nytt. För första gången i sitt liv kände Skogman ett starkt behov ensamhet. Men han är ju inte en människa som deppar i allt för stora doser. Ganska snart upptäcker han naturens former, de irrationella mönstren. Han ser bilder bland stubbar och löst liggande träbitar. Strax sitter han på en stubbe och täljer, glömsk av tid och rum.

– Titta här säger Skogman stolt och pekar på en elegant skål:

– Det är en dopfunt. Två av mina barnbarn har döpts i den.

Träfigurerna är något av det mest fantastiska som hänt Thore Skogman, dels för att han tidigare alltid haft ”tummen mitt i handen” och dels för att han inte kan begripa hur de kommit till. Upprinnelsen tycks dock ha att göra med en stark känsla av saknad.

Det är är typiskt för Thore Skogman. I stället för att begravas under bekymmer tar han strid och vänder de negativa energierna till kreativitet. Detta har beröringspunkter med Skogmans konstnärliga program, som sammanfattas i den korta frasen ”att sprida glädje”.

– Om man absorberar mycket glädje, klarar man sig bättre när helvetet kommer.

Tar faste på det vertikala

I likhet med andra verkligt kreativa människor tycks även Thore Skogman odla en livshållning som liknar dödsförberedelse. Många gånger kan hans maniska aktivitet likna flykt undan ett mörkt och skrämmande urtillstånd. Jag läser ett stycke ur Blaise Pascals Tankar för honom:

”Ingenting är olidligare för människan än den fullständiga ron, utan lidelser, utan affärer, utan nöjen, utan något att göra. Då känner man sin intighet…”

– Precis! ropar Skogman innan jag hunnit läsa till punkt.

– Det är inte bra med för mycket trygghet. Man hamnar i en sorts passivitetsmoral. Ur passiviteten kommer oro och destruktivitet.

Skogman lanserar istället en aktivitetsmoral, en dynamisk hållning som försöker fånga ögonblicket.

– Det krävs receptivitet. Tur förutsätter vaksamhet. Det gäller att utnyttja ödets nycker. Ofta handlar det om sekunder.

Medan vi ändå diskuterar livsåskådningsfrågor, passar jag på att fråga om Thore Skogman räknar sig som kristen? Ända sedan han inledde ett samarbete med Jan Sparring i början på 70-talet har han ofta uppträtt i kyrkor.

– Kyrkan har ingen klar linje. En del är bra. Annat dåligt. Kyrkan ska vara ett rum för anständighet. Jag tar fasta på det vertikala. Det realistiska som vi vet något om, människa människa emellan. Gemenskap och kärlek är något påtagligt. Det känns. Det lodräta rymmer ovisshet. Gud personifierad? Nej, det är tydligen inte ens prästerna överens om.

Man i blåställ ställer en fråga

Skogman läser inte böcker, men mycket i hans tänkande liknar Martin Bubers idéer. Bubers teologi går ju ut på att Gud existerar i dialogen, i det innerliga mötet mellan levande varelser. Skogman har hursomhelst inget intresse för abstrakt teoretiserande.

– Vad gillar du finkulturen?

Han vill egentligen inte kommentera detta, utan slår ifrån sig med en avvärjande gest. Skogman är ingen konfliktsökande person. Men han citerar, med ett litet leende på läpparna, Kalle Västman:

– Kultur? Det är allt bra tråkigt det.

Vad kan vi så vänta för överraskningar från Skogmans sida nästa år, jubileumsåret? Nja, han verkar inte vilja avslöja för mycket. Men TV gör förstås vissa förberedelser.

– Sedan kommer Bengt Crona, en skivsamlare i Habo, ut med en Skogmandiskografi till hösten. Han har alla mina skivor, utom Torparevisan. Han äger även de av mina sånger som andra artister sjungit in. Sammanlagt upp emot 800 skivor.

Nu lämnar vi Åttkantingen för en lunch på Lammberget, en restaurang i anslutning till en bensinmack. I matkön stöter vi på delar av Skogmans publik. En man i blåställ frågar om Thore kommer ihåg 6-dagarsloppet 1968? Det var en cykeltävling som Skogman deltog i. Han reste med som underhållare.

– Jorå, nickar Skogman och sjunger en stump ur sången ”Sexdagarstrampen”.

– Pling, pling, skrattar mannen och låtsas dra i en cykelklocka.

Rimsmeden levererar limerickar

Vi slår oss ner vid ett fönster. Kommer Skogman verkligen ihåg alla sina sånger? Det börjar väl närma sig tusen stycken vid det här laget.

– Det är mycket märkligt, menar han:

– Men faktum är att jag sällan missar någon rad.

Det vägrar man tro. Så jag utsätter honom för rätt hårda prov. Det tjänar dock ingenting till. För så fort jag sagt en titel sjunger Skogman direkt den korrekta texten. Jag försöker med en list.

– En prästprostinna från Kinna?

– Försök inte, säger Skogman:

– Det där är ingen sång, utan början på en av mina limerickar. Ganska kul att du väljer just den, eftersom det var en av de första jag skrev.

En prästprostinna från
Kinna
så eldig hon var denna
kvinna
Så på bröllopsnatten
hon het blev som katten
så sänghalmen började
brinna

Det finns en etisk dimension

Thore Skogman hittade på sin första limerick 1985, när han var på väg till Vara för att kora miss Jordgubbe. 1987 kom boken Rim utan reson, en samling med 135 limerickar. Inget att förvånas över eftersom Thore Skogman är rimsmeden framför andra.

På återvägen till stationen talar vi – med hans senaste cd Solallà!! – ljudande i bilstereon om de tidiga åren. Skogman satte igång att skriva sånger som 20-åring i början av 50-talet.

– Jag tittade mig i spegeln och sa: Nu grejar du det här! Jag menar, har man fått den här gåvan, att kunna komponera och så, då måste man ju också göra någonting av det. Annars är man en slarver.

Det finns en etisk dimension i allt Skogman gör. Han är noggrann och omsorgsfull. Det känner man inte minst som hans gäst. Hans generositet och värme vet ingen gräns. Mycket av Thore Skogmans framgångar kan säkert förklaras av denna omtanke, en bejakelse av livet i alla dess skiften.