Rakryggad med lång klubba
Efter ett uppehåll på tio år gjorde jag comeback som krocketspelare 2017. Inför säsongen tog jag mig tid att fundera över vilken teknik jag ville tillämpa.
Som novis hade jag använt the irish grip men åren innan mitt avbrott hade jag övergått till the standard grip. Det ville jag behålla.
Men jag har aldrig gillat den utbredda vanan att kröka rygg för kloten, att böja sig allt för mycket i samband med slagen. Därför skaffade jag mig en relativt lång klubba, väl medveten om att man egentligen borde använda the solomon grip till den.
Det fanns alltså inga rationella argument för att kombinera standardgreppet med en lång klubba, endast en känsla. Dessutom har jag inte sett någon annan i Sverige spela på det vis jag ville testa, vilket stimulerade experimentlustan.
Gissa hur många gånger jag under 2017 frestades att återgå till en kortare klubba!? Under ett träningspass kunde det hända att jag träffade fel på kloten mer än hälften av gångerna, samt skrapade i med klubbhuvudet i marken..
Vid andra tillfällen gick det riktigt bra, vilket fick mig att fortsätta på den inslagna vägen. Den tillfredställelse jag kände de gånger det funkade, vägde mer än väl upp all den olust misslyckade slag väckte.
Till saken hör att jag inte längre har ambitionen att hävda mig i tävlingar, eller ens vinna enskilda matcher. Drivkraften är istället att uppleva den ergonomiska lycka som infinner sig då transporten av klotet lyckas, när idén om var det bör placeras förverkligas.
Skulle så ske ett större antal gånger ökar förstås också sannolikheten för att jag vinner en och annan match, samt i undantagsfall: en tävling.
HITTADE COACH AV EN SLUMP
Antagligen kommer min skicklighet att öka gradvis, ju längre jag håller på. Till saken hör att jag av en slump hittat en coach på Youtube. När jag vid något tillfälle försökte hitta pedagogiska instruktionsfilmer hamnade jag hos Toronto Croquet Club, Australien.
Klubbens toppspelare Chris Williamson intervjuas. Redan när jag såg hans långa klubba förstod jag att jag hittat en själsfrände. Av betydelse var förstås också det faktum att han använder standardgreppet, samt att han placerar sina händer högt upp på klubban.
Under de år jag försökt att förkovra mig den långa vägen, genom trial and error. Så på sätt och vis har inte Chris Williamson så mycket att lära mig. Intervjun bekräftar ändå att jag är på rätt väg, vilket känns mycket stärkande.
En sak som jag haft svårt för är hoppskotten. Det beror nog mest på att jag inte lärt mig behärska min nya klubba, vars klubbhuvud är längre än på den jag hade tidigare. Chris Williamsons tips kommer väl till pass därvidlag.
Annat som han lär ut kommer jag inte att ta efter, exempelvis att stå såpass brett med benen som han gör, samt klä mig i hatt… Dessutom tycker jag han lutar sig väl mycket framåt när han slår. Själv strävar jag efter att hitta en mer aristokratisk lösning.
Jag snackade en del med den framlidne norske världsstjärnan Roar Michalsen om snedställda fysionomier. Vi träffades då han deltog i Kycklingkrocketen 2018. Han hade iakttagit att nybörjare instinktivt väljer att hålla långt ner på klubbskaftet.
I takt med att de förkovrar sig flyttar de dock händerna allt längre upp på klubban. Kanske går det att dra en parallell till evolutionen? Högst upp på utvecklingskurvan befinner sig i så fall de rakryggade.
Peter Grönborg
Uppdaterad
2022-12-06
NOT: Sommaren 2022 filmade jag mig själv medan jag slog några slag på Kransmossens IP. Sakta men säkert tycks jag kunna praktisera de idéer om ergonomi jag hade för cirka sex år sedan. Kolla här >>>