Skribenten jämför Thore Skogman med Hugo Ball
Det är inte lätt att säga vad Thore Skogman stod för. En sådan hållning intar DN-krönikören Ove Säverman. Man sympatiserar gärna med hans återhållsamhet och ovilja att tolka. Men musikern och kulturjournalisten Mikael Strömberg är inte det minsta tveksam.
Hans djärva tolkningsiver inspirerar. På följande vis associerar han när han tänker på Thore Skogman:
Det första som omedelbart slår mig är dadaisterna med sina scenkostymer och knattrande poesi. För mig är Skogman en genuin dadaist i kontrast till kulturlivets och underhållningsbranschens väloljade objektivism. En svensk Hugo Ball i helrutigt. En sann dadaist skulle helst ha tusen ögon, tusen öron, tusen fötter. Det hade Skogman.
Formuleringarna ovan finns med i Mikael Strömbergs artikel i Aftonbladet 16 december 2007. Samma dag sände Sveriges television Thomas Fahlanders dokumentär ”Skogman”, i vilken skribenten sammanfördes med artisten under ett besök i Gävle.
Det blev ett spännande möte. Särskilt i scenen där Thore Skogman får höra Mikael Strömbergs version av ”Storfiskarvalsen”, pressad genom en ”elektronisk köttkvarn”. Detta ljudexperiment intresserade upphovsmannen, som blev full i skratt och ställde nyfikna frågor.
LÅTARNAS RYTMISKA MUMMEL
Av artikeln i Aftonbladet framgår att Mikael Strömberg har höga tankar om Thore Skogman som kompositör. Redan 1988 hade han som sakkunnig i en kulturkommitté föreslagit att dennes kammarmusik skulle förenas med Stockhausens”Telemusic”, i en serie konserter.
En delegation statligt anställda producenter besökte förvisso Thore Skogman för att kolla in att han verkligen kunde komponera, men någon turné med hans romanser i 1800-talstil – ”snyggt och slankt skrivna” – kom aldrig till stånd. ”Ingen vågade anta utmaningen”, konstaterar Mikael Strömberg, som värdesätter Thore Skogman som tonkonstnär, generellt:
Hans musik tycks sväva fritt i tid och rum. Plötsligt dyker någon av de tusen låtarna upp som ett rytmiskt mummel från det undermedvetna.
Thore Skogmans arbete som låtskrivare karakteriseras som ”purifikationsmusicerande”, vilket är en parafras på dadaistisk terminologi. ”Det rena, hjärtliga, direkta, som på sätt och vis är omöjligt att förhålla sig till. Ännu mindre kritisera.”
EN KABARET UTAN SLUT
Personligen närmade jag mig Thore Skogman efter att ha skrivit en litteraturvetenskaplig uppsats om konkretismen. Därför känner jag mig hemma i de perspektiv som Mikael Strömberg anlägger. Men sannolikt finns det ett problematiskt, kontrafaktiskt drag i hans syn på artistens konstnärskap, vilket dock inte devalverar idéinnehållet:
Hade han vuxit upp i ett annat sammanhang kunde han ha skrivit slagorden ”Brännmärk konventionalismens falska sol”, ”Brännmärk all intellektuell akrobatik”. Ur träbiten, ordet, tonen, färgen, känslan, idén, skulle dadaisten ge den isolerade stavelsen en stjärnas glöd. I denna musikens strävsamma slöjd var Skogman överlägsen.
Mikael Strömberg ger en varm och inkännande bild av personen Thore Skogman. När de träffades filosoferade de om rytmen och ordet; de drack kaffe med äppelmunkar; de tog sig ner till en närbelägen å för att fiska.
Då och då brister han ut i sång, som om ännu fler låtar måste pysa ut. Hela han är en kabaret utan slut.
PETER GRÖNBORG
Uppdaterad 2022-09-26