Nöjeslexikonet ger en allsidig bild
I texten ”Underlag för det biografiska” nämndes att det är av intresse att kolla in hur Thore Skogman behandlas i Myggans nöjeslexikon. I detta unika uppslagsverk på 14 band ges han ganska stor plats, drygt fyra spalter på ett uppslag, vilka består av sex. Mer än en sida alltså.
Som jämförelse kan nämnas att Ove Thörnqvist behandlas i två spalter, medan Povel Ramel får nästan tio. Evert Taube fyller drygt sju spalter, samt därutöver ett helt uppslag med en betraktelse av Oscar Hedlund. Denne krönikör ägnar även en sida åt Cornelis Vreeswijk, vilken annars beskrivs över fem spalter.
Rent volymmässigt hamnar Thore Skogman på ungefär samma nivå som Carl Michael Bellman. Så det går inte att påstå att han blivit styvmoderligt behandlad eller så. Kännare bör nog tycka att han ges det utrymme som hans gärning kräver. Vad gäller det kvantitativa behandlas han med den volym som artisteriet förtjänar.
EXCENTRISKA SCENKLÄDER I BLÅTT OCH GULT
Thore Skogman tituleras populärkompositör och sångare. Den första anställningen på Bulten i födelseorten Hallstahammar nämns, även kontorsarbetet hos skivbolaget Cupol i Stockholm, liksom den korta anställningen på Bonniers Folkbibliotek. I den ena av två separata faktarutor beskrivs när hans första låt hamnade på skiva, medan den andra uppehåller sig kring hans enorma produktivitet.
Vi får veta att skrivbolaget till en början inte ville ha med honom på skivomslagen, för han ”såg ju inte ut som en gängse skivcharmör”. På ett av de foton som förekommer i Myggans nöjeslexikon ser dock Thore Skogman högst charmerande ut. Så ej på det andra, för där går inte enbart kostymen i gult och blått, utan också ansiktet. Sminkningen åstadkommer en demonisk effekt, inte minst för att skarven mellan färgerna passerar det glesa utrymmet mellan tänderna.
Vad Thore Skogmans excentriska val av scenkläder betytt för hans karriär går det nog inte att mäta. Men om det var så att han utmärkte sig redan genom sitt utseende, då gjorde han i alla fall ingenting för att dämpa eventuella effekter av detta. Möjligen kan det ha varit ett strategiskt val. Enligt lexikonet bar han blågul kostym från och till, från 1966 och framåt.
GENUIN ARTIST OCH DRIVEN MELODISKRIVARE
Hans frekventa framträdanden i radio och TV nämns, också hans insatser som programledare i samma medier. De fyra filmer han medverkade i på 60-talet räknas upp, dock presenterade som radioprogram. Men att hitta fler korrekturfel än så blir nog svårt i den välskrivna texten.
Att Thore Skogman varit konferencier på cirkus är mindre känt, vilket han var 1984-87. Mer bekant är samarbetet med artister som Ulla Sallert och Jan Sparring. Några vidlyftiga kommentarer till hans medverkan i operetter och allt annat han uträttat i sin långa karriär finns det inte plats för i lexikonet. I långa stycken får artikelförfattaren nöja sig med uppräkningsteknik, helst utan att förlora stilkänslan.
Avslutningsvis presenteras dock en mer personligt hållen bedömning. Thore Skogman klassas som en ”genuin artist”, som en ”arvtagare till gamla tiders bondkomiker”. Som melodiskrivare anses han dock vara mer ”driven” än dem. Han har ett utvecklat sinne för ”slående ordsammansättningar”. Dessutom ”skrider han ogenerat över traditionella gränser” i sitt låtskrivande. Hans ”goda humör har räddat mången tillställning och föreställning”.
NOT: Texten om Thore Skogman publicerades i Nöjeslexikonets 13:e band, på sidan 116-117. Boken gavs ut av förlaget Bra Böcker och trycktes 1993. Uno Myggan Ericsson anges som huvudredaktör.
PETER GRÖNBORG
Uppdaterad 2022-12-03