Lättja och allmän oförmåga inför livet
Många musikälskare söker sig till Chicago, Illinois, för att lyssna på blues. Det finns också mycket att hämta inom house i staden, för den musikstilen har sitt ursprung där. Och det är inte svårt att gissa varifrån jazzrockbandet Chicago kommer.
Det var också här som discogruppen Earth, Wind & Fire grundades, liksom alternativbandet The Smashing Pumpkins och heavymetalbandet Disturbed. Glöm för all del inte var rapartisten Kanye West startade sin karriär.
Listan över intressanta artister med rötter i Chicago kan göras lång. Men det är bara Coping som skrivit en sång om krocket. Detta faktum höjer genast bandet över mängden. Det är en popgrupp med klassisk sättning, med fyra medlemmar:
- Reese Dueringer – gitarr
- Mac Haertl – bas
- Tyler Janssen – gitarr
- Tom Kenneally – trummor
Det kan diskuteras vilka etiketter som bör sättas på bandet, men vanliga ”tags” är riff, emo, punk, garage och rätt och slätt rock. Medlemmarna själva lägger inte ner särskilt stor möda på att försöka precisera vad de håller på med.
De påstår sig vara några killar som spelade i ett par band, som inte lät som det här bandet, eller varandras band. De samlades för att göra vad det här nu är… Sångerna sägs handla om allmän lättja och oförmåga att leva sammanhängande liv.
MED ”CROQUET” SOM ETT FLIMRANDE MANTRA
Ordet ”coping” är en term som används inom psykologin. Den översätts ibland med ”livshantering” och betecknar en människas förmåga att hantera emotionellt krävande situationer. Det var stressforskaren Richard Lazarus (1922-2002) som gav ordet denna innebörd på 1980-talet.
Bakom ”Copings” anarkistiska och diffusa framtoning kan alltså en medveten ansats spåras. En viktig ingrediens i bandets estetiska hållning är att försöka levandegöra känslomässiga tillstånd, vilka kan placeras inom spektrat inkompetens, vanmakt och hjälplöshet.
Det verkar i alla fall som om det går att lägga ett raster av detta slag över deras sång ”Croquet”, här i fri översättning, med interpunktion:
Åh, bakgården där livet är ”framsteg”.
Där vänskap och öl överlappar varandra.
Och blandar skräpiga virvlar av ord.
Jag kan inte räkna ut hur den här skiten fungerar.
Jag är trött på att dricka mig ut ur allting.
Och det är mitt fel att du är stressad.
Är du stressad?
Låt oss gå och spela krocket!
Det sker en intressant och mycket talande tempoväxling i låten, då det gått en minut och fyrtio sekunder. Efter en hårt attackerande inledning, som speglar den frustration som kommer till uttryck i texten, når musikerna fram till en närmast hypnotisk vilopunkt. I denna behagliga zon upprepas ordet ”croquet” och uttalas som en sorts flimrande mantra.
KROCKET SOM EXISTENTIELL LÖSNING
Sången ”Croquet” finns med på albumet Lawndale Cassette. En musikintresserad kille vid namn Bugsy Rabot säger sig gilla det för att han älskar ”silly guys making silly music”. Det mesta talar för att han underskattar bandet å det grövsta, för så värst ”silly” är det nog inte.
En sådan tolkning är det nämligen svårt att hamna i om texten till krocketsången läses i ljuset av vad ordet ”coping” betyder. I sin forskning ger Richard Lazarus en bred belysning av vad han menar med livshantering, men kärnpunkten i hans tänkande är applicerbar på bandet Copings ”Croquet”.
Livet på ”bakgården” är kaotiskt och svårhanterligt. Det ställer stora krav på berättarjaget, krav som möjligen överstiger hans förmåga. Situationen kräver extra insatser och manövrer. Med hjälp av ”problemfokuserad coping” visar han sig dock klara av svårigheterna ”på ett adekvat och konstruktivt sätt”.
Lösningen på de existentiella problemen blir att spela krocket. Aktiviteten framställs vart fall som räddningen undan stress. Endast på krocketbanan kan den moderna människan finna ro? Jovisst, ungefär så.
Peter Grönborg
Uppdaterad
2023-01-11