Bevingade varelser tar gärna ett snack
Det blev aldrig av att jag lärde mig busvissla. Hade jag velat skulle säkert min mor ställt upp. Hon behärskade konsten till fulländning. Med en hög och stark ton kunde hon pocka på uppmärksamhet varhelst situationen krävde det.
Oftast utövade hon sin talang just i syfte att ”busa”. När folk vände sig om för att se vem det var som visslade blev de förvirrade på ett komiskt vis. För de tycktes inte rikta några misstankar mot en ung mor med en liten pojke i handen. Det där hade vi väldigt roligt åt.
Ett skäl till att jag aldrig började öva på att busvissla för egen del, kan ha varit att jag tidigt blev lockad av att vissla högt på vanliga viset. En fördel med den tekniken är att den snabbt ger tillgång till ett större tonomfång. Möjligen utvecklades mitt kunnande för att jag spelade trumpet, ett instrument som kräver regelbunden träning av läpparna.
Det är tonföljderna som intresserar
Visst har det blivit en hel del visslande under åren, men inte så värst många musikstycken. Istället fastnade jag redan från början för nöjet att försöka låta som fåglar. Dock har jag aldrig intresserat mig för specifika arter, på så sätt att jag memorerat deras läten. Hur låter en talgoxe? Inte en aning.
Därmed inte sagt att dess läte ej ingår i min repertoar. Fast det får vi aldrig veta. Mitt intresse gäller tonföljderna som sådana, inte vem eller vilka som frambringar dem. Dessutom baseras utövandet på kommunikation. När jag rör mig i skog och mark och råkar höra en fågel, testar jag ibland att imitera den.
Min erfarenhet är att det inte krävs något exakt återgivande för att den ska svara. Det räcker med en ungefärlig likhet för att man ska bli accepterad och den påbörjar ett ”snack”. Och det kan pågå länge, oftast är det jag som tröttnar först.
Inspirerad av en visselkonstnär
En inspiratör har den visslande naturfilmaren och allkonstnären Jan Linblad (1932-1987) varit. När jag var grabb medverkade han i ett TV-program som Pekka Langer (1919-1996) ledde. Den skojfriske programledaren inredde ett rum i studion, med en konstgjord skog på några kvadratmeter. Istället för att släppa lös fåglar där placerade han ut visselkonstnären ifråga.
Många år senare fick jag tag på Jan Lindblads LP-skiva Nära naturen (1977). Till rikt orkestrerade arrangemang framförs låtar som Ave Maria, El condor pasa och Shenandoah. En riktig storsäljare vad jag förstår, som följdes av flera.
På konvolutet har han kommenterat de olika låtarna och de många fågelljuden. Han skriver också något om hur han ser på sin konst sådär i största allmänhet, samt vad den betytt för honom.
Visslingen är för mig instrumentet som för mig så nära det vilda som man gärna kan komma. Med den kan jag rent fysiskt kalla fram fåglar var som helst i Guayana, på Hawaii eller Karibiska havets öar, i Thailand, Indien eller varhelst fåglar sjunger. För den gåvan är jag ödmjukt tacksam. Den låter mig också komma djur nära i psykologisk mening.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-04-17