Peps Persson producerade bandets första skiva
Det händer att jag åker buss till Göteborg. Ungefär vid Delsjömotet brukar jag lyssna på ”Poste Restante”, en låt på Rockamöllans skiva Var ska du ta vägen? (1979). Den har producerats av Peps Persson. Att han satt sin prägel på albumet är en underdrift, inte minst för att det i huvudsak rör sig om reggae.
Som vanligt när han är inblandad lämnas inget åt slumpen. Hans insatser som producent skulle ensamt räcka för att ge honom en framskjuten plats inom svensk populärmusik. Tänk bara på samarbetet med Ronny Åström och Nisse Hellberg.
Det ges gott om utrymme för den sidan av Peps Perssons livsgärning i Göran Holmquists grundliga och välskrivna biografi Spela för livet (2020).
Skivomslaget anger en position
I boken tecknar han i korthet en bakgrund till samarbetet med Rockamöllan. Gruppen växte fram ur ett kollektiv i trakten av Eslöv. Där var Ronny Carlsson en framträdande gestalt. I rollen som låtskrivare och sångare fick han stor betydelse för bandets sound. Efter att han lämnat gruppen, vilket skedde ganska snart, tappade den genast energi och laddning.
Omslaget till skivan antyder från vilken position samhället och världen betraktas. Dessvärre kan bilden även ses som betecknande för frontfigurens eget öde. Alkohol förblev ett problem för Ronny Carlsson. Han gick bort 2014, endast 62 år gammal.
Misslyckas med att läka en själ
Texten i ”Poste Restante” är dunkel och tragisk, vilket första textraden med ens indikerar: ”Kriget pågick redan när du kröp ut ur ditt skal / vid din sida gick en vapenlös soldat.” Sången har skrivits ”till en vän som inte orkade vara kvar”. Något som det sannerligen finns täckning för.
Musikaliskt sett ter sig dock anslaget lätt, åtminstone inledningsvis – med en gungande rytm, nästan dansant. Men rätt snart tränger sig ett sorgset tonläge på. Det växer undan för undan, till kompakt melankoli.
I detta mörker sjunger en sträv och kämpande röst, som riktar sig till en förlorad vän. Han försöker ”fläta samman några tåtar” av dennes liv, i förhoppning om att ”kanske läka en söndertrasad själ”, något som misslyckas.
Det har knappats blivit bättre sen och kriget pågår än
det finns ännu fler nu som drar sig ur
Och bland oss som stannat kvar som desertörer från vår grav
kämpas ännu en uppgjord kamp
Det kommer sol, det kommer regn
det kommer kärlek och hat
det kommer minnen som saltar våra sår
En illavarslande existentiell utsaga
På det sociologiska planet är skildringen diffus och saknar konkretion. Istället för att beskriva en igenkännbar verklighet, etablerar sig texten på ett emotionellt plan, där det expressiva uttrycket stadigt växer i styrka. Klart är ändå att sången mynnar ut i smärtsam eskatologi.
Pessimismen omfattar inte endast den person som skildras i texten, utan kommer att inbegripa oss alla. Den avslutande refrängen etablerar sig därför som en existentiell och illavarslande utsaga.
Det kommer stomar som släcker våra ljus
Det kommer stomar som släcker våra ljus
Det kommer stomar som släcker våra ljus
Svängigt och dansant på engelska
Det finns åtta låtar på Rockamöllans album. ”Poste Restante” är den som – med all rätt – fått flest lyssnare. Men jämfört med mycket annan musik som släpptes vid samma tid har albumet stått sig väl.
Trots att ”Vad är det vi lever för?”, ”Lögnernas marknad” och ”Kvalm 78” är renodlade progglåtar – utan välartikulerad lyrisk finess – tål de att lyssnas på. Framförandet är rappt och musiken vitalt levande. Och kritiken mot en orättvis samhällsordning är mer komplex än på plakaten.
Även de två engelska bidragen ”Night Light” och ”Life” saknar lyftning och komplexitet, men den senare utmärker sig som ovanligt svängig. Kanske skivans mest dansanta bidrag.
Genuint svårmodigt utgångsläge
I titellåten ”Var ska du vägen?” tecknas en bild av ensamhet och utsatthet. Texten drabbar kanske inte vid läsning på papper, men i Ronny Carlssons tungsinta framförande får den en poetisk aura.
Den avslutande sången ”Framtidens hopp” spelas upp i ett trött och släpigt tempo. Ett lämpligt val, för den skildrar uppgivenhet – kopplad till skam över vuxnas oförmåga att skänka tillförsikt. Därför kan förvisso titeln uppfattas som ironisk, men det skulle i så fall kräva ett distanserat betraktelsesätt.
Något sådant ter sig inte möjligt, inte från det genuint svårmodiga läge där låtskrivaren befinner sig. Det lockar att beskriva honom i romantiska termer. Ett självförbrännande geni, vars stigmatiserade känsloliv transformeras till ett ställföreträdande lidande.
Rockamöllan ::: Var ska du ta vägen? (1979)
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-02-21