Gick aldrig omvägen via franska filosofer
Serie – kulturskribenter som inspirerade mig när jag var yngre
Eftersom jag läste Dagens Nyheters kultursida på 1970-talet bör jag också ha tagit del av Ruth Halldéns (1927-2014) många bokrecensioner. Ingen av dem kommer jag ihåg, men för ett antal år sedan beställde jag fyra av hennes böcker via Bokbörsen.
Det hände under en period när jag upplevde dagskritiken som allt för esoterisk. Upphöjda litteraturanmälare hade gått vilse i akademiska subtiliteter, samt förlorat sig i ett filosofiskt töcken. Genombrottet för postmodernismen var inte till det intellektuella samtalets fördel.
I Ruth Halldén fann jag en mer genuin läsare och guide, dessutom välgörande fri från programmatiska uppsåt. Hon placerade de litterära texterna i centrum och besatt en sällsynt god förmåga att chosefritt förmedla sina intryck och analyser.
Hon var också bra på att ställa rätt frågor. Essäsamlingen Tankar om kultur (1999) innehåller en kort text som har rubriken ”Enkelhet”, där hon gör följande reflektion:
Stilen blir ibland mycket viktigare än budskapet. Stilen har blivit huvudsaken. Redskapet är inte längre ett medel med vilket man framställer något, redskapet har blivit själva utställningsföremålet. Hur har det blivit så? Är det kritikerna med sitt formraseri som drivit fram den här sortens uppvisningslitteratur?
Ruth Halldén tipsar om femtio bra böcker
Ruth Halldéns En bra bok – femtio förslag (1991) innehåller exakt det som titeln anger. Eftersom hon förordar de böcker som nämns avslöjar urvalet vilka preferenser hon hade. Några experimentella modernister presenteras inte. Det rör sig uteslutande om epiker vars prosa vilar på i huvudsak realistisk grund.
I korta kapitel på högst fem sidor, oftast tre, lyckas Ruth Halldén ge en fascinerande karakteristik av sitt urval. Med några skenbart skissartade meningar pekar hon genast ut signifikativa kännetecken hos de texter som behandlas. Hon är mycket skicklig på att fånga läsarens intresse. Gissningsvis beror det i hög grad på hennes effektivitet. Likt en driven journalist fokuserar hon redan från start på det väsentliga.
Man blir genast sugen på att läsa de författare hon tar upp till behandling, vilket tiden troligen inte medger. Men då har man i alla fall fått initierade perspektiv på vad böckerna handlar om och hur de bör värderas. Av särskild betydelse är att många förbisedda kvinnliga författare lyfts fram i ljuset.
I essäerna blir skönlitteraturen lockande
Hennes nästa bok blev Vid romanens rötter (1997) och där ägnar hon större utrymme åt de valda författarskapen. Efter en kortare litteraturhistorisk bakgrundsteckning karakteriserar hon elva engelska skriftställare, verksamma mellan 1720 och 1800. Sammantaget blir det en belysning av en epok, en innovativ och spännande fas i prosans utveckling.
Även hennes nästa bok Radikaler och Viktorianer (2004) uppehåller sig vid ett begränsat tidsavsnitt i historien. Ruth Halldén söker sig återigen till den brittiska sfären. Där känner hon sig hemtam och briljerar utan åthävor med sitt enorma kunnande.
Stilen i hennes essäböcker är ett under av enkelhet och pregnans. Trots att stoffet behandlar väl så komplexa skeenden och överväganden, präglas hennes presentation av naturlig ledighet. Genom sin motståndslösa sakprosa öppnar hon upp skönlitteraturen, gör den lockande för en stor och bred publik.
Uppskattade författare som skrev kritik
Ruth Halldén gick inte omvägen via franska filosofer när hon närmade sig litteraturen. ”Politiska och estetiska ideologier är hämmande” var för övrigt rubriken i Kritiker idag (1972), intervjuboken där Matts Rying samtalade med henne.
I presentationen anges att hon skriver ”tydligt och rent”. Hon uppskattar klassicistisk formklarhet – dess läkande verkan ”har med rakhet och svalka att göra”. Enligt intervjuaren granskar hon dikt med en sval och insiktsfull frihet.
Några förebilder bland kritikerna hade hon inte. Ruth Halldén uppskattade istället författare som också recenserade, exempelvis Gunnar Ekelöf. Utan att vilja efterlikna dem och deras metoder lyfter hon i alla fram essäisterna Knut Jaensson och Klara Johanson, mest för att de var självständiga personligheter.
Ville att läsaren skulle känna sig ogenerad
I sin gärning som bokanmälare strävade hon efter att ta varje titel för sig. Och ta den som utgångspunkt för den sortens artikel som råkade ligga bäst till för henne vid skrivtillfället. Så några fasta kriterier eller preciserade grundvärderingar utgick hon inte från. Det skulle riskera att göra henne tråkig, enformig och förutsägbar. För Ruth Halldén var det flexibilitet och variationsrikedom som gällde.
Ifråga om vissa böcker är det lämpligast att bara göra ett fylligt innehållsreferat, därför att innehållet säger så mycket om problematiken. Medan i andra situationer ett innehållsreferat bara är urtråkigt, både för ens läsare och en själv. Så säger man kanske bara några ord om innehållet och diskuterar istället bokens allmänna problem. Och ibland kan man vilja sätta in boken i ett större sammanhang.
Som publik betraktade hon den läsande delen av allmänheten. Målet var att skriva artiklar som folk tycker är roliga att läsa. Och dessutom tycka att det vore roligt att läsa de böcker hon presenterar. Hon ville också bidra till att göra läsaren mer ogenerad inför skönlitteraturen, att våga lita mer på sitt eget tyckande.
Jag avskyr det här finläsandet: en författare som anses fin rekommenderas av en kritiker som anses fin, och sedan ska hela Sveriges läsande allmänhet sitta och läsa på och och visa sig duktiga. De som vill läsa och har förutsättningar för det – de ska läsa. Men de som inte vill ska låta bli. Jag tycker det är så vidrigt med det här tvånget och sjåpigheten omkring kulturen: det finns så mycket av det.
Konstnärliga kvaliteter fäller alltid utslaget
Tydligt är att Ruth Halldén var negativ till obegriplig kvasilitteratur. Fick hon välja föredrog hon i så fall reportaget och det dokumentära. Men det innebar inte att hon stängde dörren till ovanliga språkliga uttryck. Med Matts Rying för hon exempelvis ett intressant resonemang om amerikanen William Burroughs.
Han skildrar homosexuella orgier, är fullständigt desperat och ger uttryck för ”något slags allmän anarkism”. Ruth Halldén kan inte säga att hon gillar honom och det han står för. Men ”där finns en sådan oerhörd kraft och förtätning, texten suger en till sig”.
Så även om hon föredrar att läsa författare som har en livsåskådning som liknar hennes, handlar det i slutändan ändå om ett språks konstnärliga kvaliteter. I valet mellan att läsa en ”klåpare” som framför ideal som motsvarar hennes, skulle hon ge företräde åt William Burrougs ”eller någon liknande anarkistisk och livsfientlig författare”.
I intervjun i Kritiker idag (1972) ombeds inte Ruth Halldén att räkna upp favoritförfattare. Men det går ändå att ana sig till att hon betraktar berättare som Aleksandr Solzjenitsyni, Jane Austen och Charles Dickens som centrala. Den senare uppskattar hon för att han uträttade storverk, trots att han under tidspress skrev följetonger i pressen.
Jag tror att om författare oftare hade den inställningen att de ville fånga fler läsare så skulle litteraturen vara bättre, och den skulle läsas av fler och på ett helt annat sätt. Nu har man en känsla av att många författare skriver för varandra eller för recensenterna.
Kritiker: Ruth Halldén
Levnad: Född i Sundsvall 1927, begravd i Lund 2014
Studier: Filosofie magister i svenska och tyska, Uppsala universitet 1951.
Bakgrund: Debuterade som poet med Hus utan trädgård (1959), följt av Landskap i gult och guld (1963).
Yrke: Recenserade böcker för UNT från 1953. Började frilansa på DN 1963, där hon anställdes 1967
Essäistik: Utöver de titlar som nämns i texten ovan gav hon ut häftet Essaias Tegnér och kritiken (1982)
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-02-13