Litteraturkritikern som inte gillar recensenter
Serie – kulturskribenter som inspirerade mig när jag var yngre
Det är sällsynt att fack- och uppslagsböcker om skönlitteratur lockar till vidare läsning. Man vänder sig till dem för att kolla upp någonting, kanske för att få veta när en författare föddes – eller för att få en bild av dennes inriktning och produktion. Essäer skrivna av engagerade och kunniga litteraturvetare är mer inspirerande.
Karl-Erik Lagerlöf är den kulturskribent som betytt mest för mig. Det har med mitt intresse för 1960- och 1970-talets litteratur att göra. När han arbetade för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning gjorde han ambitiösa intervjuer med unga och upphöjda författare. Flera av dessa texter bearbetade han sedan ytterligare och publicerade i bokform.
Mina exemplar av Samtal med 60-talister (1965) och Strömkantringens år och andra essäer om den nya litteraturen (1975) befann sig länge i ett besvärande sönderläst och slitet skick. För en tid sedan köpte jag därför nya exemplar från ett antikvariat.
Den förstnämnda titeln kom till användning när jag i mogen ålder skrev akademiska uppsatser om Erik Beckman och Konkretismen. Den sistnämnda var tidsmässigt i fas med var jag befann mig i min egen läsning som 20-åring.
En vetenskaplig hållning är en tillgång
I ett samtal med Matts Rying gav Karl Erik Lagerlöf sin syn på uppdraget som kritiker. Texten står att läsa i Kritiker idag (1972), där för övrigt ytterligare sju litteraturanmälare intervjuas. Rubriken lyder ”Recensenter är det värsta jag vet”, vilket förklaras på följande vis:
Recensenter är det värsta jag vet, det är sådana som berättar om en bok och säger att den är bra eller dålig. En kritiker stannar inte där. Han ser varje artikel som en del av ett större jobb och försöker förstå litteraturen som ett uttryck för en speciell människoskyn eller samhällssyn och han försöker som skribent medvetet driva en linje, utnyttja sin position som publicist.
Det framkommer att han förknippar arbetet med ångest. Den handlar om ”det omöjliga i att komma till klarhet”. Karl Erik Lagerlöf anser att det finns en grundläggande oklarhet i verksamheten: i kritikerns situation, i den mångfacetterade dikten, i den ”brokigt mönstrade kulturen” och i det ”motsägelsefulla livet”.
I ljuset av ett sådant perspektiv ser han en vetenskaplig hållning som en tillgång. Den första målsättning en litteraturkritiker bör ha är att försöka begripa vad författaren vill, men också begripa boken som enskilt fenomen, samt förstå vad den betyder i ett större sammanhang.
Kylig analys kan förenas med entusiasm
Idealet är att vara kulturkritiker och moralist. Genom att diskutera den nya litteraturen försöker kritikern ”fatta vart vi är på väg i stort”. Eftersom detta angår alla skriver Karl Erik Lagerlöf för sina grannar, sina barn eller någons farfar – ”men aldrig för specialisterna!”
Målet är att hans artiklar ska bli lättbegripliga. Han måste dock erkänna att det innebär problem att popularisera utan att det går ut över stilen. Dessutom är det inte alltid lätt att veta vad vanligt folk anser vara svårt. Rent tekniskt brukar han inleda sina texter med att referera till aktualiteter, för att på detta sätt visa att de angår alla, inte enbart litteraturintresserade.
I själva analysen kan han inte se att det finns någon motsättning mellan kyligt tankearbete och entusiasm. Det senare bidrar endast till att stärka engagemanget, vilket på det sättet inspirerar till fördjupad reflektion. I bästa fall bidrar starka känslor inför ett verk till en högre grad av objektivitet.
En lång bit arbetar kritikern, om han är bra, just som vetenskapsmannen arbetar: han försöker fastställa fakta om diktverket, dess uppbyggnad, tendens osv. Det värdeomdöme som finns inmängt i detta eller som han ger utöver det är naturligtvis alltid subjektivt, även om man samtidigt kan vara mer eller mindre representativ.
Analysen måste utgå från en ideologi
Som fundament för de värdeskalor Karl Erik Lagerlöf tillämpar ligger den ”liberala demokratins modersmjölk”. En annan botten är ”drömmen om den rationella människan”, som är i stånd att själv skapa en frihet, som är en frihet för alla. Han vill att diktverk ska ”blottlägga utvägar för denna frihet”.
Som en följd av detta drömmer han om en ny stor realistisk litteratur. Böcker som når ut till alla med en verklighetsbaserad och eggande bild av vår situation. Dikten ska avslöja grundläggande sammanhang via konkret gestaltning, miljöer och människor.
Enligt hans uppfattning måste analysen utgå från en ideologi. Han betraktar sig som liberal men ser positivt på den nymarxistiska kritik som växte fram på 1970-talet. Han känner sig som en arvtagare till Viktor Rydberg, som inte var främmande för socialistiska idéer.
Ett grundläggande liberalt ideal är lika frihet åt alla, men det kräver för att förverkligas mera av just ekonomisk utjämning och mera av gemensamt ägande.
Litteraturen är en nödvändighetsvara
Karl Erik Lagerlöf skrev sin doktorsavhandling om den unge Karl Vennberg. Hos honom fann han ”drömmen om den oavhängiga människan”. Men verkligt livsavgörande betydelse för honom hade först de svenska arbetarförfattarna. Han framhåller särskilt Martin Koch och Folke Fridell.
Han har också varit mycket absorberad av texter av mystiska grubblare, som Leo Tolstoj, Lars Ahlin och Gunnar Ekelöf. Mot slutet av 1970-talet publicerade han en bok om Fjodor Dostojevskij, så denne kom ju att ta stor plats. Bland kritikerna framhåller han T.S. Eliot. Hans krav på att det abstrakta ska omvandlas till något som är synligt för läsaren, något som kan upplevas sinnligt – det tog Karl Erik Lagerlöf fasta på.
När det gäller själva läsningen beskriver han den som sensationell och sensuell. Till skillnad från många andra, som inte kan uppleva skönlitteratur lika starkt som när de var unga, är han fortsatt lika entusiastisk. Ju mer han läser, desto mer spännande blir det.
Den som läser får bilder i huvudet, ett myller av impulser, ett koncentrat av situationer. Här stiger idéer fram, här finns orädda människor som vill prova oprövade saker. Det är mycket svårt att säga vad litteraturen betyder i ett samhälle, att precisera det. Men jag har en stark känsla av att litteraturen är en nödvändighetsvara.
Kritiker : Karl Erik Lagerlöf
Född: 1932, Brattfors församling (Värmland)
Studier: Uppsala universitet – religionshistoria, filosofi, litteraturhistoria
Examen: Doktorsavhandlingen Den unge Karl Vennberg (1967)
Yrke: Litteraturanmälare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1963-1973 och på Dagens Nyheter 1973-1993, därefter chefredaktör för Kritiska EU-fakta, sedan medarbetare i Miljömagasinet
Böcker: Dostojevskij – liv och dikt (1978), Idyll och polemik (1985), Demokrati (1995), Kärlek – från Bibeln till Beauvoir (2000), I dagens lågor (2003)
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-03-05