Lennart Bromander upplyste om prosans möjligheter
Serie – litteraturkritiker som påverkade mig när jag var yngre
På den tiden jag bodde i Sävsjö gick jag vid tre tillfällen direkt från Melins Café, där jag läste tidningar, till bokhandeln på Köpmangatan – endast ett stenkast från fiket. Första gången var när jag hade läst en recension av Tomas Tranströmers Sanningsbarriären (1978), andra gången när jag tagit del av en text om John Gardners Soldialoger (1979) och tredje gången efter att jag läst om Werner Aspenströms Tidigt en morgon sent på jorden (1980).
Diktsamlingarna av de svenska poeterna kunde jag nog köpa direkt över disk, men romanen av den för mig okände amerikanen fick jag troligen beställa. Vilka som recenserade lyriken kommer jag inte ihåg, men att det var Lennart Bromander som skrev om den nydanande prosaisten vet jag bestämt. Den gulnade recensionen ligger nämligen hopvikt i boken.
Hade utbyte av svenska proletärförfattare
Jag var 23 år vid tillfället och hade ägnat flera år åt att – med lust och stor entusiasm – plöja igenom omfattande episka verk. Det går inte att komma ihåg i vilken ordning jag tog del av dem, eller ens minnas merparten av titlarna.
Bara det att läsa alla böcker av Fjodor Dostojevskij och Leo Tolstoj som fanns i svensk översättning tog sin tid.
Jean-Paul Sartre och Albert Camus ägnade jag ett mer selektivt intresse, men både Äcklet (1949) och Främlingen (1946) läste jag om flera gånger. Nere i Italien satt Alberto Moravia och skrev, på Island fanns Halldór Laxness och i Finland bodde Väinö Linna, medan norrmannen Knut Hamsun hörde till de döda.
Bland svenskarna väcker främst proletärförfattarna minnen. Till dem hörde förstås Ivar Lo-Johansson med Godnatt jord (1933), samt Jan Fridegård med sin serie om figuren Lars Hård (1935-51). Jag hade stort utbyte av Eyvind Johnsons mer avancerade svit böcker i Romanen om Olof (1934-37), samt Harry Martinssons biografiskt anlagda Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). Till läsupplevelserna hörde även Vilhelm Mobergs utvandrarserie (1949-59), samt Per-Anders Fogelströms stadsserie om Stockholm (1960-68).
Litteratur som utmanar med annan verklighet
Gemensamt för de prosaverk jag uppskattade under den här tiden var att de i grunden baserades på realism. Den kunde ta sig mycket olika uttryck men fantastik och övernaturliga element hörde till ovanligheterna. Inte ens hos Günter Grass sviktade verklighetssinnet, trots att sagoelement byggs in i hans barocka och lätt förvridna världar.
Möjligen var det ändå hans roman Flundran (1979) som mjukade upp mig, som förberedde mig på ett mer öppet förhållningssätt till prosans och fantasins möjligheter. Det gick att skriva samhällstillvänd litteratur utan att vara en allt för pedantisk realist. Boken inspirerade mig att gå tillbaka till hans genombrottsroman Blecktrumman (1961), där trolldom och schamanism kan sägas spela en roll.
Det var med intryck från dessa två romaner av Günter Grass i färskt minne som jag läste Lennart Bromanders recension av John Gardners Soldialoger (1979):
Jag är ingen motståndare till den realistiska romanen, men det är ju uppenbart att den utnyttjar en mycket begränsad del av litteraturens enorma möjligheter. Riktigt utmanande blir inte litteraturen förrän den försöker skapa en a n n a n verklighet, än den vi redan känner; när den helt fräckt formar sig efter den logik vi inte automatiskt är införstådda med.
Det svårtydda hotar ständigt läsarens sinnesfrid
Av bokomslagen att döma handlade det digra verket – cirka 700 sidor fördelade över två böcker – om ett möte mellan en hippie och en konstapel. Lennart Bromander beskriver den förstnämnde som ”illusionist, trollkonstnär, vettvilling och kulturfilosof… – en av de egendomligaste figurer världslitteraturen har att uppvisa”.
Den sistnämnde är istället ”en polis av hederlig, färglös, amerikansk småstadsmodell, fången i rutiner och i ett dystert äktenskap med en blind fru”. Mötena mellan de två huvudkaraktärerna utvecklas till en belysning av ”förutsättningarna för lag och ordning i ett samhälle”.
Detta kan Lennart Bromander tycka vara ”banalt och enkelt”, men endast skenbart. Författaren arbetar nämligen med parallella motsättningar mellan flera romanfigurer; han upplöser alla triviala rätts- och brottsbegrepp och tillåter inte att psykologiska mönster utvecklas ostört.
”Soldialoger” är en märklig fantasiskapelse, genom sin suveräna gestaltning av ovana och svårtydbara logiska mönster ett ständigt hot mot läsarens sinnesfrid.
Manad att utvecklas bakåt istället för framåt
Min läsning av John Gardners Soldialoger (1979) motsvarade i stort Lennart Bromanders. Han var ju väldigt positiv till verket, men mot slutet av sin recension lade han in en brasklapp. Han finner ett drag av mysticism i texten och ”egenartade paralleller med Kristus-myten”, varför han skyggar för konsekvenserna.
För egen del befann jag mig i ett annat läge i slutet på 1970-talet. Av olika anledningar hade ett intresse för det ockulta väckts. Efter John Gardner tog jag mig vidare till Mästaren och Margarita (1971) av Michail Afanasevic Bulgakov och började läsa Helena Petrovna Blavatskys Den hemliga läran (1966).
Redan som tonåring etablerade jag ett intresse för österländsk filosofi. Det grundade sig delvis på mina svårigheter att vara lojal mot konsumtionssamhället, varför jag sökte olika alternativ. Dessutom hade jag fångats av en devis, eller snarare frågeställning, som möjligen kom till uttryck i någon av Günter Grass böcker.
Varför måste vi nödvändigtvis utvecklas framåt? Kan det inte vara lika givande och intressant att utvecklas bakåt? Stimulerad av detta manande perspektiv förkovrade jag mig inom ”vetenskaper” som astrologi, tarot och annan esoterism. Böcker i naturvetenskapliga ämnen fick samla damm några år.
KÄLLA: ”Trollkonstnären och Polischefen” / Lennart Bromander – Aftonbladet 1979-04-27
Kritiker: Lennart Bromander
Född: 1945
Studier: Fil kand Uppsala universitet 1968
Karriär: Skrev om musik i Gefle dagblad som gymnasist. Huvudsakligen kulturskribent i Aftonbladet, men även i Arbetarbladet, Arbetet och Tidskriften Opera
Inriktning: Skönlitteratur, opera
Böcker: Redaktör för antologin Klarabohemernas bästa (1985)
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-02-05