Bastubad medverkade till att knäskada läkte
Sommaren 2014 betedde jag mig riktigt illa. Jag arbetade på ett korttidsboende där det fanns en stor studsmatta. Uppmuntrad av de lekfulla barnen deltog jag i studsandet, tyvärr på ett sådant sätt att jag blev skadad.
Istället för att hela tiden hoppa med fötterna – vilket hade räckt för en 58-åring… – valde jag vid några tillfällen att landa på knäna. Fjädringseffekten roade mig. Det artade sig till en skojig övning som inte bekom mig särskilt mycket – i stunden. Senare fick jag värk i båda knäna, vilket gjorde att jag började halta.
Vid skada brukar det bara finnas två alternativ: vila eller träning. Jag föredrog det senare alternativet.
Stapplade vidare upp till bergets topp
Dessbättre försvann värken i ett av benen efter en vecka eller så. Det stärkte mig i uppfattningen att det bara var att gå vidare. Efter någon månad åkte jag på semester till Edinburgh. Vid besök i stora städer har jag för vana att dagligen promenera hur många timmar som helst, också denna gång – haltandes.
Så här i efterhand kan jag tycka det är märkligt att jag aldrig tvivlade. Borde jag inte ha hållit mig i stillhet? Kanske gått till en doktor och bett om synpunkter på knäproblematiken? Istället aktiverade jag en sorts sportslig anda, en envetenhet som inspirerade till bedrifter.
Utan att tveka stapplade jag exempelvis upp till Arthur’s Seat, en höjd på drygt 250 meter över havet. Den hör till vulkanmassivet Salisbury Crags, som utgör Holyrood Park, mitt i huvudstaden. Promenadvägar leder upp till toppen, där man får en magnifik utsikt över hela Edinburgh.
Stretching i badhusets bastu hjälpte
Det var ingen omöjlighet att promenera, men smärtan fick jag ta med mig hem till Borås. I syfte att få bukt med den skaffade jag en stödstrumpa, som gav lindring. Jag lade mig också till med vanan att ta en cykeltur varje dag, tur och retur mellan Trandared och Gånghester, en sträcka på sex-sju kilometer.
Även simningen i Stadsparksbadet kändes som en bra aktivitet, men hellre ryggsim än bröstsim. Det riktigt stora genombrottet kom med den gymnastik som jag fick för mig att utföra i bastun. Den minskade mina plågor högst väsentligt.
Till en början knakade det ganska rejält i knäna. I takt med att värmen påverkade muskler och leder försvann dock ljudet. Efter en stund gick det också väsentligt lättare att stretcha. Tekniskt kan rörelsen liknas den övning många gör som en förberedelse inför att placera sig i lotusställning. En kroppslig position som utövare av zenmeditation tillämpar.
Jag placerade ena foten mot ljumsken, töjde knät neråt ett 30-tal gånger, för att sedan ta paus eller genomföra samma rörelse med det andra benet. Att göra så ett par hundra gånger på varje sida kändes som god medicin. Efter några veckor var all värk borta och jag kunde till och med börja jogga så smått.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-01-11