Debuterade som teaterkritiker för 30 år sedan
Idag för 30 år sedan debuterade jag som teaterkritiker. Jag tyckte till om Arthur Millers En handelsresandes död, som visades på Borås Stadsteater. Huvudrollen som Willy Loman spelades av Rolf Nordström. Nog hade det varit kul att publicera recensionen, men eftersom min uppdragsgivare var Radio Sjuhärad baserades det hela på muntlig framställning.
Själv hade jag nog föredragit att läsa upp ett omdöme rätt upp och ner. På radion ville man istället att det skulle ske i dialogform, med en programledare som ställde frågor om föreställningen. Ett sådant nyckfullt upplägg innebar risker. Så jag garderade mig alltid genom att ha anteckningar till hands, om än lösryckta.
Vetenskap istället för franskt flum
Uppdraget som recensent blev jag erbjuden med anledning av att jag precis hade startat Passus, en tidskrift med fokus på Sjuhäradsbygdens litteraturliv. Efter att jag som redaktör uppmärksammats i både Borås Tidning och TV4 gjorde en av cheferna på radion hembesök hos mig. Ersättningen var inte den högsta, men jag tackade ja för att det verkade vara en rolig och stimulerande uppgift.
När jag tittar på mina anteckningar om föreställningen blir jag lite glad. På den tiden var flummiga franska filosofer och postmodernism i ropet, men jag ser att jag istället lutar mig mot en vetenskaplig text i tidskriften Forskning och framsteg. Tydligen handlade artikeln om den konstnärliga gestaltningens betydelse för om en publik ska bry sig om att tolka en föreställnings innehåll eller ej.
Min bedömning var att En handelsresandes död i Wiveka Warenfalks regi höll måttet därvidlag. Jag använder positiva uttryck som ”fint flyt”, ”märkvärdigt bra samspel”, ”rytmiskt, lediga tempoväxlingar” och ”en laddad, koncentrerad uppsättning.”
Värdesätter analysen och referatet
Adjektiv är förvisso en viktig sak; de hör recensioner till. Personligen uppskattar jag som regel själva analysen mer och den exponeras oftast i referatet, som gärna baseras på en förtäckt subjektivitet. Vad gäller en modern klassiker – urpremiär på Broadway 1949 – som det här var fråga om är dock tolkningen ganska given.
Pjäsen gestaltar ett falskt medvetandetillstånd, framförallt via fadern Willy Loman och den äldste sonen Biff. De är huvudaktörerna kan man säga. Det är kring deras kamp som de övriga familjemedlemmarnas förhållningssätt formerar sig.
Sonen ifråga slits mellan lojaliteten med fadern och sin egen framväxande insikt. Han representerar en ny sorts manlighet, som försöker hitta en identitet och en livsväg bortom karriärstegen och ekorrhjulet. I min recension ser jag honom som en ”föregångare till 50-talets beatnicks”.
Ångrar inte att jag slog in på banan
Fadern besjälas istället av falska drömmar och förhoppningar, ett offer för den amerikanska drömmen. Prisgiven av starka krafter, det vill säga marknadskrafterna, oförmögen att försona sig med sitt liv. På sätt och vis en pajas, för det glapp som finns mellan den han är och den han tror sig vara. Komisk trots all tragik.
Nu är det ju inte en recension i traditionell mening som jag har på papper – det kom senare när jag började skriva för Borås Tidning – utan fragmentiserade inpass som är tänkta som svar på en radiojournalists frågor. Mina anteckningar är ändå tillräckligt tydliga för att jag ska stärkas i uppfattningen att kritikerreaktioner har betydelse som dokumentation och faktasammanställning. Inte i första hand genom värdeomdömena, utan snarare genom upplysningar om scenografi och om hur teatermakarna gått tillväga för att lösa rent praktiska problem.
En aning nostalgisk blir jag också. Mina noteringar får mig att minnas omständigheterna kring min första tid som teaterkritiker. Jag ångrar inte att jag slog in på den banan. Så här drygt 350 föreställningar senare, där även dans ingår, måste jag tro att de inverkat positivt och vidgat mina perspektiv.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-03-11