Granskning av Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta
Det första stycket i romanen Mörkrets hjärta låter ana att det rör sig om en helt objektiv återgivning. Yachten Nellie betraktas ju från ett fågelperspektiv. Men redan i andra styckets första mening utgår istället berättelsen från ett ”oss”, som sedan preciseras till ett ”vi” på fem personer. Fyra av dessa introduceras, med titlar och så vidare.
Det är dock den femte som är berättaren. Han är förbindelselänken mellan vad som tilldrar sig på båten och läsaren. Fast han ger sig aldrig till känna annat än genom vissa åsikter som kommer till uttryck i hans text. Denne berättare döljer sig hela tiden bakom ”vi” och ”oss”, och nyttjar aldrig vad jag kunnat se jagformen. Det låter han istället en av de andra göra: den asketiske och mystiske Marlow.
Joseph Conrads trixande med berättartekniken är alltså ganska avancerat. Det tar en stund innan man förstår på vilken ”nivå” man ska läsa själva berättelsen om mörkret och hjärtat. Han låter alltså berättaren och de fyra vännerna befinna sig på ett nuplan – yachten på Themsen – och dennes uppgift är i stort sett att referera till läsaren vad en av de fyra vännerna har att säga om ett händelseförlopp som ligger längre tillbaka i tiden.
Sirlig berättarmetod skadar helheten
En ramberättelse kommer således till användning, kanske för att åstadkomma en viss fördröjningseffekt. Det är nämligen ganska vanligt förekommande att någon av vännerna hejdar Marlow. Eller att Marlow hejdar sig själv, för att rikta någon kommentar till sitt auditorium eller dylikt. Jag nämnder detta med ”fördröjning”, för ett utmärkande drag hos texten är att berättaren aldrig kommer till saken. Läsarens nyfikenhet väcks genom vaga antydningar, av hopp fram och tillbaka i tiden, samt av skickligt formade cirklar som rör sig runt de företeelser som berättaren tillfälligtvis uppehåller sig vid.
Låt mig inte spekulera länge i varför Joseph Conrad använt ramberättelse. Men om det varit för att förstärka trovärdigheten hos det som sägs har det knappast lyckats. För det verkar något osannolikt att fyra män skulle sitta i det närmaste helt tysta, utan att tända ljuset eller aktivera sig på något annat sätt, under såpass lång tid som det ändå tar att framlägga den bärande historien.
För min del har i alla fall mycket energi och uppmärksamhet ”stulits” från Marlows story, till ”förmån” för funderingar över den sirliga berättarmetoden. Och eftersom denna egentligen inte har mycket att ge läsaren slutar det hela i antiklimax, en besvikelse som gör att man blir skeptisk också till den konstnärliga helheten.
Dunkel zon i människans förflutna
Fortsättningsvis fokuserar jag på att presentera en redogörelse för vad Marlows kortroman ändå skänkt. Stoffet bygger måhända på författarens egna erfarenheter som sjöman. Men det är inte fråga om en enkel skepparhistoria. Verket berömmelse vilar förvisso inte på den yttre handlingen: en ganska tradig och segdragen båttur – bortsett från det harmlösa överfallet precis innan skeppet nått sin destination, på sin färd uppför Kongofloden.
Istället gestaltas resan som en inre, psykologisk rörelse genom huvudpersonens medvetande. Det går också att göra en parallell i yttre mening, till en resa bakåt i tiden. En förflyttning ända ner till civilisationens gryning, till dess rötter i Afrika. Att ursprunget gick att spåra dit var aktuell kunskap när Joseph Conrad omkring 1900 färdigställde sitt verk.
Redan i sitt första yttrande försöker för övrigt Marlow vidga perspektiven. Han hävdar att även landskapet runt Themsen en gång i tiden måste ha befunnit sig i samma orörda skick, som de vilda trakter han mötte på den afrikanska kontinenten. Det antyds att han gjort en erfarenhet vid den ”yttersta gränsen”, vilket skulle kunna vara en dunkel zon i människans otämjda förflutna, i skarven där civilisationen formas och tar historisk gestalt.
Inom verklighetens påtagliga sfär
Men Mörkrets hjärta är på intet vis en tydlig och realistisk betraktelse. Den kännetecknas av stor vaghet, både när det gäller porträttet av nyckelpersonen Kurtz och de obestämda erfarenheter som Marlow tycks göra. Resan upp för Kongofloden är mångtydig och rymmer symbolik, vilket gör det svårt att förankra vilken tolkning som helst i några faktiska yttranden från Marlow, eller i något påtagligt skeende på hans färd.
Detta är måhända följdriktigt, för temat i boken verkar vara den namnlösa skräck som människor varseblir då de mister fotfästet, då de dras undan från den illusoriska trygghet som civilisationens koder och tautologiska identitetsfållor vidmakthåller, om än bristfälligt.
Den psykiska stabilitet som medborgare i ett samhälle varseblir, vilar i mångt och mycket på att deras tillvaro går att göra begriplig på ett intellektuellt plan. Man väljer till exempel ett yrke, vars betydelse och vikt går att rättfärdiga vid en analys av det totala sammanhanget. Man slår sig ihop med andra människor i begripliga relationer, med vänner, partner och familj. Man skaffar sig ett fritidsintresse som också odlas inom legitima ramar. Allt detta är gott nog, men aktiviteterna odlas på ett yttre plan, inom den fysiska verklighetens påtagliga sfärer.
Suggestiv retorik målar en tavla
Det Marlow vill förmedla berör någonting helt annat. Han vill rycka undan mattan för etablerade åskådningar och öppna en fallucka. Avsikten är att vi ska trilla dit och fundera över vad som ligger bakom alltsammans, vad vi bottnar i.
Mycket talar för att människans drift att skapa ordning är obetvinglig. Med sitt eget blod som offer reser hon sin civilisation. Behovet kan mycket väl grundas på en längtan efter att komma bort från en odefinierad fruktan, rädsla för det mörker och kaos som regerar oinskränkt på ett djupare plan. Dessutom bör det vara uppenbart att varje samhällsordning vilar på brutalitet, slumpmässiga manipulationer och hänsynslös rovgirighet.
Mörkrets hjärta har sin styrka i de frågor den väcker, och inte i de svar den aldrig ger. Det är ingen tendensskrift som kommer med marxistiska eller andra politiska analyser av kapitalismens framfart. Den levererar inte heller lösningar i livsåskådningsfrågor eller försöker bena ut det existentialistiska dilemmat. Med suggestiv retorik målas en gåtfull tavla upp, vars outgrundliga betydelse det är upp till läsaren att bearbeta på egen hand.
Reduceras inte till entydighet
Nyckelperson i berättelsen är som sagt Kurz. Men han är minst lika undanglidande som den smygande fasa som aldrig tydliggörs. Det mesta av berättelsens spänning och laddning bygger på den nyfikenhet som läsaren förmås att känna inför Kurtz. En mängd människor som figurerar uppefter floden har en rad mer eller mindre märkliga åsikter om honom, men vad får vi egentligen veta rent konkret?
Författaren undanhåller med stor skicklighet läsaren från initierad information. Det enda som levereras är antydningar och vagheter. Man får till exempel veta att Kurtz är ”ett barmhärtighetens, vetenskapens och framåtskridandets sändebud”. Vari detta egentligen består blir dock inte särskilt tydligt. Dessutom rymmer epiteten en motsägelse: barmhärtighet och framåtskridande går knappast att förena, när det är fråga om kolonisation. Det blir inte ens klarlagt om han jobbar för egna diffusa ideal eller om han är lojal mot eventuella överordnades direktiv.
Redan vid porträtteringen av denna så centrala person lämnar således Joseph Conrad mycket plats för läsarens egen fantasi och reflektionsförmåga. Jag kan tänka mig att Mörkrets hjärta är just en sådan text som som lämpar sig för infallsrika doktorsavhandlingar och omfattande akademiska gräl. Mörkrets hjärta är såpass motsägelsefull att det ställer sig svårt att söka täckning för eventuella påståenden om boken. Den lämpar sig inte för en rak tolkning, låter sig inte reduceras till entydighet.
Naturkunskap i ritualer och dans
Men jag vågar ändå påstå att huvudpunkten, eller nyckelscenen för Marlows del är där han säger sig ”välja mardröm”. Att han väljer Kurz variant kan ses som att han förvisso betraktar civilisationen som ett brott mot naturen, men att det brutala formandet av den ändå rymmer ett större hopp för mänskligheten, än vad kvardröjandet i ett förvildat och kaotiskt ”urtillstånd” leder till.
Han filosoferar exempelvis lite i anslutning till att en man från den lokala afrikanska befolkningen förkovrat sig. Att denne lärt sig sköta ångmaskinen på båten bör ses som ett framsteg för hans del. Den samhörighet som han känner med styrmannen är dessutom djupare än vad han känner för sina landsmän i allmänhet.
Men det bejakande Marlow gör av sin kulturellt betingade identitet är inte utan komplikationer. Då han betraktar en ”primitiv” regional ceremoni, reflekterar han som så att danser och ritualer kan vara uttryck för kunskaper om naturen som han själv inte känner till. Han verkar dock inte hågad att gå vidare på denna ödmjuka linje. Istället ansluter han sig – lite väl lättvindigt tycker man – till Kurtz ”undertryckandet av vildarnas seder”.
Människorna är huvudintresset
Men Marlows ställningstagandet grundas inte på intellektuell analys, efter att han formulerat argument som talar för eller emot. Det handlar om ett ”existentiellt” val som han träffar för att alls kunna organisera sin psykiskt överhettade och ångestladdade ”själ”. Han förstår precis vad Kurz gått igenom, vilken heroisk kamp denne kämpat med sitt västerländska medvetande mot allt mörkt inflytande från djungeln. Han tar ställning för Kurtz mer som en instinktiv gest än genom ett rationellt och väl motiverat beslut.
Vad gäller miljöskildringen så utmärker sig inte heller den med någon större detaljrikedom. Den kan kopplas till stämningsmåleri, i syfte att korrelera med en allmän atmosfär av hot från ett diffust och omänskligt ”något”. Det är ju inte en resa i Linnés anda som Joseph Conrad låter sin huvudperson företa sig. Inget teoretiskt ordnande av växter och blad, inget botaniserande bland ståndare och pistiller.
Marlow är att räkna som en bildad humanist, mer än en vetenskapligt skolad naturforskare. Mer som en pessimistisk kulturfilosof som rör sig bland stiliserade abstraktioner, än en vaken tänkare som analyserar och tar sig an enskilda upptäckter på sin väg. Psykologiska iakttagelser av människorna i djungeln tar mera plats än observationer av den omgivande naturen. Och blir naturen alls uppmärksammad i någon större omfattning, rör det sig om iakttagelser av företeelser i ångbåtens närhet, såsom flodens utseende och omnämnandet av nedfallna träd och dylikt.
Desillusionerad i valet av mardröm
När det kommer till gestaltningen av bipersoner är det mest skildringen av Harlekinen som lever kvar i minnet. Han antar vad som skulle kunna kallas en påtaglig kontur. Han skiljer sig också ganska mycket från alla andra ”giriga spöken” som Marlow möter, på så sätt att hans motiv för att vistas i djungeln i dennes ögon är ljusare än de övrigas – men inte mindre osannolika!
Harlekinens uppträdande binder samman Mörkrets hjärta med ett par andra böcker av Joseph Conrad: Ungdom (1898) och Skugglinjen (1917). Det övergripande temat för dessa långnoveller är hur en spontan, ungdomlig entusiasm snabbt bryts ner och desillusioneras av vuxenlivets erfarenheter.
Också Marlows inre skede harmonierar på sätt och vis med denna lågt gående kurva. Åtminstone om hans erfarenheter kopplas samman med det språng som sker från civilisationens gryning till dess mörka afton. Men det är alltså inte fråga om någon ljusskala, några värderande graderingar av vad som bör betraktas som bättre eller sämre. När Marlow väljer ”Kurtz mardröm” är det ett stoiskt beslut, till vilket han inte knyter några förhoppningar.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-04-27