Thore Skogman som kontorsråtta och pajas
Det är en utmaning att ta del av En sån strålande dag (1967), den fjärde och sista filmen där Thore Skogman spelar huvudrollen. Regissören Kåge Gimtell har placerat honom i rollen som en inkompetent notarie. Denne misslyckas med i princip allt han tar sig för, även i privatlivet. En kontorsråtta som begåvats med pajasmanér.
Syftet är förstås att vi ska skratta, men istället blir det hela mest tragiskt, nästan plågsamt. En hjärtlös och rå ton råder, en cynisk anda – vilken framstår som främmande för artisten ifråga. Det skär sig å det grövsta.
Vansinnigt mest hela tiden
Försenad till jobbet får notarien – Thore Andersson kallad – en dålig start på sin födelsedag. Invirad i tejp tillsammans med sin chef på advokatfirman spiller han ut bläck. Efter att ha fått sparken reser han till Högfjället, med ambitionen att leta upp en rik flicka att gifta sig med. Hon ska heta Eva Larsson, bara det att det finns sex stycken med det namnet på hotellet.
På plats finns Siv Ericks miljonärska, Carl-Gustav Lindstedts flygaress och Åke Söderqvist köksmästare. Tre munkar irrar omkring, beredda att mörda för pengar. Tor Isedal kurtiserar och Lars ”Tjadden” Hällström vallar skidor. Det är ett liv och ett kiv, vansinnigt mest hela tiden. De aggressiva utfallen avlöser varandra.
Varningstext till unga kvinnor
Sångnumren ger i någon mån rast och vila, men låtarna hör varken till Thore Skogmans bästa eller mest kända. Titelmelodin En sån strålande dag låg i och för sig på Svensktoppen, men den är på gränsen till överproducerad, pumpar på med både violiner och blåsinstrument.
I fjällen är en hetsigt nervig sång med jazzstuk, om livet på en semesterort om vintern. I Serenad till Patricia – med ny text till O Sole Mio – visar han kvaliteter som sångare, vilka tydligt indikerar att han är mogen för att sjunga operetter. E’ man en liten Eva är saklig och stum. Den baseras på en sorts varningstext riktad till unga kvinnor, som beskriver faran med solochvårare.
Vilsam anblick av snö och is
Kärleken är ändå det centrala i tillvaron, vilket Gunilla Ohlsson ger uttryck för i Jag har allt i livet. Hon spelar rollen som den vackra och väna fästmön. Hon är förmögen, äger både smycken och pengar, men saknar någon att älska. Därför känner hon sig inte lycklig. Låten framförs mitt i filmen och framstår som ett livsfilosofiskt korrektiv till den jakt på rikedom som annars tar en sådan stor plats i storyn.
Starkast intryck gör ändå Vinter, märkligt nog. Det är en enkel och avskalad visa. Den startar upp till anspråkslöst gitarrkomp i en tågkupé, förstärks med smäktande, dock återhållsamma stråkarrangemang. Texten hyllar den vila som anblicken av snö och is kan ge, något som skapar harmoni bland passagerarna på tåget. De lyssnar med behag och stämmer efter en stund in i den vackra sången.
NOT: Thore Skogman spelar även huvudrollen i Tre dar i buren, Tre dar på luffen och Pang i bygget.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-04-14