Håller sig i bakgrunden när andra spelar komedi
I Tre dar på luffen (1964) gör Thore Skogman sin andra filmroll. Till att börja med rör han sig förvisso fritt i skog och mark, men rätt snart får han anställning på ett gods. Så filmen handlar inte om att luffa omkring, utan snarare om hur ett lantbruk ska räddas från utarmning och förfall.
Denna gång heter han Göran Andersson. Han bär helt visst omkring på en gitarr, dock utan att vara det minsta bohemisk. Han är lika rask, rekorderlig och plikttrogen som den Thore Skogman svenska folket lärt känna. Sannolikt skulle han aldrig ställt upp på att spela en roll som gick emot hans egen moralkodex.
Stort allvar men schvungfulla sånger
Karaktären har gått på lantbruksskola i två år. Därför gör det mindre att han får sitt arbete genom ett missförstånd och inte på grundval egna meriter. Människorna på gården väntar på att en intendent Andersson ska anlända. När inte detta sker uppstår vissa förvecklingar, det vill säga en förväxling som leder till att jobbet går till hans namne.
Han spelar en person som i alla avseenden ger intryck av att vara den vuxne i rummet. Från det ögonblick han trätt i tjänst går han in för sin uppgift med stort allvar. Detta motsägs inte av att han är den som sjunger de två mest glättiga och schvungfulla sångerna.
Med alla medel för att locka publik
Åke Söderbloms major är en pajas, som riskerar att bli blåst på sitt gods av Siv Ericks falska manslukerska. Döttrarna – båda spelade av Anita Lindblom, för de är tvillingar – glider in i en surrealistisk fantasi om att tjäna pengar på godset genom att locka spökturister.
Nils Hallbergs kandidat blir man aldrig riktigt klok på, medan Carl-Axel Elving förvrider sina repliker med sin norrländska dialekt. En stor mängd kända skådespelare och komiker gör korta inpass; i finalen träder boxaren Ingemar Johansson in i handlingen. Alla medel är tillåtna i försöken att locka filmpubliken.
Flyttar gränserna för det möjliga
Berättelsen som sådan är ett hafsverk, ändå grundad på en sorts mall – enligt de spekulativa modeller regissören Ragnar Frisk tillämpat när han gjort Åsa-Nisse-filmer och liknande. Just för att verket är ett sådant mischmasch kunde Thore Skogmans medverkan varit skadlig. Konstigt nog blir det inte så och förklaringen är att han i sin roll som intendent sköter sitt tunga värv, medan de andra fånar sig.
Det förstärker intrycket av helgjutenhet. Han är helt hemma i sig själv, fullt utvecklad inom ramarna för sin konst. Dessutom framför han två mycket starka nummer, två klassiker. Först Surströmmningspolkan, i vilken han som tungvrickande ekvilibrist flyttar fram gränserna för det fysiskt möjliga. Vilda Matilda är en härlig beskrivning av och samtidigt en hyllning till temperamentsfulla kvinnor.
Två duetter och två solonummer
Som låtskrivare medverkar Thore Skogman med ytterligare fyra sånger. Titelmelodin Tre dar på luffen sjunger han själv i filmens början. Luftigt och enkelt prisar han guds fria natur. Också i Varför är himlen blå reflekteras över skapelsen. Sittandes i en båt med ett fiskespö konstaterar han att ”gräset är grönt” men undrar över varför ”glädjen är röd?”
Naturmotiv bygger också upp den avslutande I lantlig miljö – ”med doft av hö” – som han sjunger med Anita Lindblom. Den ger filmen en vacker avrundning. Mer minnesvärd är ändå duetten med unga Renée Agén. Det finns en spännande affinitet i deras vidöppna och positiva attityd till budskapet i Det är så kul.
Här är en visa för små
som kan sjungas av stora
Här är en visa för stora
som kan sjungas av små
Det är så kul att sjunga tillsammans
Det är så kul att tralla en sång
Det är så kul att sjunga tillsammans
och våran dag blir aldrig så lång
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-03-09