Musikval på grönyta

När man klipper gräsmattan i fuktig väderlek tenderar de blöta stråna att fastna på benen i tjocka lager.

Vid gräsklippning passar reggae allra bäst

Sommaren 2020 plockade jag fram en Husqvarna Novolette 540 från källarförrådet. Den hade stått där sedan 2006, då den användes på krocketbanan i Majorslunden. Nu fick den istället träda i tjänst på Kransmossens IP, efter att Borås Krocketsällskap gjort en nystart där.

Från början var inte tanken att föreningen skulle ägna sig åt gräsklippning. Men resultatet blev bättre med handgräsklippare än med de motorgräsklippare som vaktmästarna använde. Personligen gjorde jag dessutom den upptäckten att den är ett utmärkt träningsverktyg. Medan jag drar den framför mig gör den bra saker med min rygg, samt skänker god motion sådär i största allmänhet.

Ibland kan det dock kännas lite enformigt, ungefär som simning – fram och tillbaka. Därför brukar jag ha hörlurar på mig och ta del av språkkurser. Ännu hellre lyssnar jag på musik. Jag upptäckte tidigt att speciellt reggae har en positiv inverkan på arbetet. När jag säger att musikformen ifråga passar bra ihop med gräs brukar mina vänner av någon anledning skratta åt mig.

Reggaestjärna från Elfenbenskusten

Bob Marley, Peter Tosh och andra storheter från Jamaica är nästan allt för välbekanta för mig. Därför har jag orienterat mig i andra riktningar. För tre år sedan lyssnade jag mycket på Alpha Blondy (f. 1953), en artist från Elfenbenskusten. Hans repertoar är omfattande och varierad – nästan 20 album sedan debuten med Jah Glory 1982.

Ljudbilden är som regel luftig och lätt, baserad på ett diffust afrikanskt stuk. Han sjunger med avspänd ledighet, även då det politiska engagemanget kommer till expressivt uttryck. Extra intressant blir det för att han rör sig fritt mellan olika språk. Hans modersmål är diouli, men han behärskar också franska och engelska. Ibland använder han även arabiska och hebreiska.

Ett spänningsmoment är dessutom att Alpha Blondy rör sig obehindrat mellan religionerna. Han vill ena dem, för enligt hans uppfattning har de samma ursprung. En idé som är djupt rotad, sannolikt för att hans mor var kristen och hans far muslim. I sången Jerusalem – som han för övrigt spelat in med the Wailers – är tendensen i hans vision tydlig:

From the Bible to the Coran
Revelation time
SHALOM, SALAM ALEKOUM
You can see christians, jews and muslims
Living together and praying
Amen! Let’s gives thanks and praises

Sångerska med en omisskännlig glöd

Jag lyssnar fortfarande på Alpha Blondy, men inte lika frekvent. När gräset växer som mest på sommaren händer det att jag klipper varannan dag. Och jag vill gärna växla mellan artisterna. Förra sommaren återknöt jag till Sinéad O’Connors (1966-2023) reggaetolkningar från 2005. Troligen är Throw Down Your Arms det album med reggae jag lyssnat mest på.

Att vara intensiv och passionerad är hennes varumärke som sångerska. På den här skivan sjunger hon med en sällsynt djup och respektingivande innerlighet. Det rör sig om covers på låtar av Junior Byles, The Abyssinians, Peter Tosh och Burning Spears och andra. Hon visar stor ödmjukhet inför de mästare i vilkas spår hon följer.

Skälet till att ljudbilden låter såpass genuin och äkta är förstås att Sly Dunbar och Robbie Shakespeare ingår i rytmsektionen. Brytningen mellan Sinéad O’Connors sätt att sjunga och det klassiska roots-soundet artar sig till en fascinerande mix.

Skivan avslutas med Bob Marleys War. Den låten hade hon sjungit redan 1992 i Saturday Nigt Live. Framträdandet blev minnesvärt och historiskt, för det var då hon smulade sönder ett foto på påven Johannes Paulus II – som protest mot den pedofili som präster i hans kyrka utövade på Irland. Sinéad O’Connor var en artist med omisskännlig glöd.

Soldater provocerade av fransk reggae

När jag säger att reggae passar ihop med gräs brukar mina vänner av någon anledning skratta åt mig.

Den första vita artist som var på Jamaica för att spela in en reggaeskiva var fransmannen Serge Gainsbourg (1928-1991). Också han samarbetade med Sly och Robbie, vilket skedde redan 1978. En annan sak som gav dignitet åt projektet var att The I-Threes medverkade, de kvinnliga körsångare som arbetat med Bob Marley and the Wailers.

I likhet med Sinéad O’Connor lyckades även Serge Gainsbourg ställa till med en skandal. Titelspåret Aux armes et cætera (1979) var en version av La Marseillaise, nationalsången. Det uppskattades inte av konservativa krafter. Han fick bland annat ta emot dödshot från veteransoldater; fallskärmshoppare från armén lyckades vid ett tillfälle stoppa en av hans konserter. Det finns sprängkraft i reggaen.

Periodvis lyssnar jag ganska intensivt på Serge Gainsbourg, delvis för att jag gillar det franska språket. Han fångade för övrigt in mig redan på 60-talet, då jag tillsammans med andra pojkar på högstadiet blev bekant med hans ekivoka lyrik.

Bland hans reggeaskivor uppskattar jag framförallt liveskivan Enregistrement Public au Théâtre Le Palace (1980), särskilt den remastrade versionen från 2020. Han gjorde även en tredje skiva i genren, som är mer återhållsam i tonen – mer balanserad och strukturerad än de två tidigare. Den heter Mauvaises nouvelles des étoiles (1981) och för ett par säsonger sedan betydde den mycket för mig.

Norrländsk sorgbundenhet och kamp

Under förra årets gräsklippande hörde jag mest på Glesbygd’ns låtar. Gruppen bildades i Arvidsjaur i mitten på 2000-talet, en kommun i Lappland med cirka 4.500 invånare. Förhållandevis många individer har ingått i och ingår i musikkollektivet, vilket möjligen kan förklara den begränsade produktiviteten, samt alla dessa inställda spelningar.

Efter debuten med Ärtes Jord’n (2008) har endast två album producerats: Tid’n lid (2009) och En hand som värjer kronans tyngd (2013). Säkert är återhållsamheten ideologiskt grundad, på det viset att man inte lagt sitt öde i händerna på något skivbolag. Ambitionen verkar vara att ha full kontroll över de estetiska uttrycken, på alla nivåer.

I de spännande tonlägen som exponeras förenas på ett märkligt sätt sorgbundenhet med smygande kamplystnad och en revolutionär anda. Arvid Anderssons unika och dialektalt rotade sätt att sjunga sätter sin prägel på låtarna, samt i hög grad de lyriska blåsarrangemangen.

Många betraktar säkert Skåne som reggaens svenska centrum, även dess urhem. Det ligger mycket i det, men med sina spröda och stundtals slöjaktiga kompositioner utgör Glesbygd’n ett kraftfullt korrektiv. Bandet är dock större och mer betydelsefullt än att vara endast en motvikt. Man står får något annorlunda och absolut eget.

Uppdaterad
2025-04-07