Erfarenheten av att växa upp utan pappa
För ganska exakt en månad sedan publicerade jag ett inlägg om arv och miljö. Medan jag redigerade den texten kom jag att tänka på mina egna uppväxtvillkor och nu känner jag mig manad att ge ämnet en personlig vinkel.
Dikotomin arv och miljö har nämligen haft en särskild betydelse för mig, på så sätt att jag vuxit upp med en ”plastpappa”. Min biologiska far övergav min mor redan innan jag föddes. Det dröjde ett antal decennier innan jag träffade honom för första gången.
Svartmålning av mitt ursprung
Kanske att min mor borde ha informerat mig om de korrekta familjeförhållandena på ett tidigare stadium än hon gjorde. I och med att hon dröjde tills jag fyllde cirka 12 år skapades en zon av undran och misstänksamhet hos mig, en tendens till främlingskap.
Någon fysisk likhet med min ”plastpappa” gick inte att spåra. Tvärtom var olikheten frappant, något som antyddes av klasskamrater och andra på ett tidigt stadium. Det var lite svårt att hantera ibland.
Dessutom blev det ingen stor stund när sanningen väl avslöjades. Min mors bitterhet slog nämligen över i en ganska grov svartmålning av min biologiske far. Rätt snart utvecklades det till en sorts tabu att prata om, eller ens tänka, på honom.
Hamlets monologer är talande
Jag hamnade i ett läge där det kändes som ett svek mot min mor att fästa avseende vid mitt biologiska ursprung. Istället ansträngde jag mig för att vara lojal mot ersättaren, en rätt krävande uppgift.
Det är inte läge att ge en allsidig belysning av dessa psykologiska implikationer. Jag nöjer mig med att vittna om arvets betydelse, i ett mycket konkret avseende – vilket också är syftet med att alls ta upp saken.
Den som tvivlar på sitt ursprung riskerar att hamna i ett osäkert och dimmigt mentalt tillstånd. För den som hamnat där finns det onekligen en igenkänningsfaktor i Hamlets monologer, i de partier där han går omkring och snackar med sin faders ande och – andra spöken.
När min far tog fysisk gestalt
Dessbättre tog jag som vuxen initiativ till att kontakta min far. Vi träffades en sommardag, på en mindre ort södra Sverige. Jag hade tagit mig dit med tåg och när jag stod på trappan till stationen såg jag en bil glida in på parkeringen.
En hastig blick på mannen som klev ur räckte för att övertyga mig – mina dagars upphov… Självklart var det i första hand en psykisk upplevelse för mig att varsebli honom. Samtidigt hände något i hela kroppen, som om vissa biologiska funktioner korrigerades och trimmades. På det viset vill jag hävda att mötet påverkade mig rent kroppsligt.
Ett kort möte med honom räckte för att stabilisera vissa svajiga inslag i min karaktär. Inte så att jag beundrade honom eller kände något större behov av att umgås med honom vidare. Det som betydde något för mig och som lade grunden för något nytt i mitt liv, var det enkla faktum att han tog fysisk gestalt inför mina ögon.
Vi befinner oss i en korseld
Genom att finnas konkretiserade han också min existens. På en intellektuell nivå låter detta som blodsmystik i mina öron, vilket gjort att jag ägnat mig åt ganska avancerad självkritik under åren. Samtidigt måste jag vara ärlig mot mig själv och erkänna mötets omvälvande betydelse.
Efter att plötsligt ha stått ansikte mot ansikte med mitt biologiska arv – nåja, min mor bidrar ju med 50 procent eller så… – växte min självförståelse. Samtidigt kan ju merparten av det som blivit min identitet härledas till min uppväxtmiljö. Min ”plastpappa” har ju inspirerat mig till att utveckla intressen som min ”riktiga” far inte ens har, eller till och med känner sig främmande inför.
På samma sätt är det nog för alla, mer eller mindre. Vi befinner oss i en korseld, där inflytanden från vårt arv och vår miljö blandas till en unik och föränderlig mix.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-04-02