Torsten Ekbom berättar om sitt författarskap
Publicering: I Carlssons klister 4/1993
Förr eller senare måste man vallfärda till en person som satt sin prägel på 60-talet. Just min resa kom att gå till kritikern och essäisten Torsten Ekbom.
Och ganska snart efter att jag passerat hans tröskel blir jag presenterad för en svartvinbärspaj som han tillrett. Pajen står på ett lågt bord mellan två plyschsoffor, där det alltså är tänkt att vi skall sitta. Både i det stora och i det lilla visar sig Torsten Ekbom vara en man som ”bryr sig om”.
Han bor i Uppsala, i ett radhus några kvarter bortom Akademiska sjukhuset, där förresten hans hustru har en chefsbefattning som bibliotekarie. 1965 säger Torsten Ekbom att han ”upplever sig som en stockholmare i landsflykt” i Uppsala. Eftersom han fortfarande bor kvar måste jag fråga hur det känns nu för tiden?
– Jag upplever mig som en stockholmare som bor en bit utanför stan. Pendelavståndet från Uppsala är inte större än från många andra förorter, konstaterar Ekbom kort, samtidigt som han häller upp kaffe i de generöst tilltagna muggarna.
Kulturen har blivit marginaliserad
Jag träffar honom 9 november, dagen då konststölden i Moderna museet får stora rubriker i tidningarna. För att konst och kultur ska uppmärksammas i medierna numera, krävs intermezzon av spektakulärt slag. På 60-talet var det annorlunda. Då kunde till och med enskilda inlägg i kulturdebatten, i sig själva, ge upphov till förstasidestoff hävdar Ekbom med ett visst vemod.
– Det fanns ett allmänt kulturintresse. Nu tar nivelleringen kål på allt engagemang. ”Kultur” har blivit en marginaliserad företeelse som bara engagerar en försvinnande minoritet. Och häromveckan fick vi tillgång till satellit-TV i kvarteret. Allting förvandlas till en jämntjock smet.
Men har det inte formulerats i de kulturpolitiska målen att vi ska stämma upp till kamp mot kommersialismens negativa verkningar, slinker det ur mig med en blandning av ironi och allvar, mest för att få en reaktion på själva idén.
– Med vilka vapen då? suckar Torsten Ekbom sofistikerat. – Det är som att försöka tömma havet med tesked, i förhoppning om att torrlägga Titanic!
Fyra unga män ville göra en tidskrift
– Vad gillar du förresten att DN slog ihop kultur- och nöjessidan till en särskild bilaga?
– Det bidrar dessvärre till nivelleringen. Men det positiva har varit tillkomsten av Tredje sidan. Här bereds plats för artiklar som går mer på djupet, essäer. Och det har jag personligen haft glädje av. Men vi får se hur det blir. Det talas om inskränkningar. Reklamen måste ju också fä utrymme.
Torsten Ekbom har varit knuten till Dagens Nyheters kultursida sedan 1960-talets första år. Sitt goda renommé hade han vid denna tid dock redan vunnit som en av redaktörerna för den unglitterära tidskriften Rondo, åren 1961-1964. Man undrar hur han blev en i gänget?
– Jag halkade in på det litterära spåret lite som på ett bananskal. Jag råkade träffa Torkel Rasmusson på ett party. Av en tillfällighet hade vi läst exakt samma böcker. Vårt samspråk gjorde ett starkt intryck på honom. Han trodde väl att jag var en fruktansvärd hejare. Men i själva verket hade jag för avsikt att bli musikforskare. Litteraturen var inte mitt huvudintresse just då. Tillsammans med Leif Nylén och Björn Håkanson gick vi i alla fall upp till Åke Runnquist på Bonniers och sa att vi ville göra en tidskrift. Och det fick vi! säger Ekbom med en häpenhet som gränsar till förundran inför slumpens livsbestämmande betydelse för våra öden.
Skrev fem avantgardistiska romaner
– Hur värderar du ert arbete så här 30 år efteråt?
– Jag tycker vi gjorde ett bra jobb. Vårt uppdrag var bland annat att upptäcka nya författare. Och många av våra debutanter har också gått till litteraturhistorien: Erik Beckman, Bengt Emil Johnson, Jarl Hammarberg, Göran Sonnevi … det var någon mer jag tänkte på?
– Du debuterade själv i Rondo med prosaexperiment!
– Jag tänkte på Lars Norén, eller ”Norin” som han av misstag först fick heta. Han skrev med trubbig pennspets. Jag läste fel. Mycket pinsamt.
Beslutet att lägga ned Rondo fattade redaktionsmedlemmarna själva. Torsten Ekbom kan dock inte påminna sig det egentliga skälet. Enligt hans uppfattning hade man kunnat hålla på ett par år till. Bonniers hade gärna fortsatt. Men det förekom vissa slitningar i gruppen, främst mellan Björn Håkanson och Leif Nylén.
1963 debuterade Torsten Ekbom i bokform med romanen Negationer. Året efter kom Spelöppning. Och genast steg temperaturen i bokanmälarnas pennor. Hans experimentella prosa, inspirerad av den ”nya franska romanen”, upplevdes som en kulturfara av vissa. Mest skakis var Torgny T. Segerstedt och Göran Palm.
Det skulle bli ytterligare tre böcker i avantgardistisk anda: Signalspelet (1965), Spelmatriser för Operation Albatross (1966) och En galakväll på operan (1969) innan Ekboms skrivande fick en annan inriktning.
Stryker med tummen över bokrygg
För egen del värdesätter jag Torsten Ekboms romaner ganska högt. Därför blir jag något frustrerad när han med atonal prosodi ger dem epitetet ”preskriberade ungdomsbrott”, samtidigt som han lutar sig bakåt i plyschsoffan med en min som försöker säga ”slutpratat”. Jag får en känsla av att björnen vill sova. Det kan inte tillåtas. I en ansats att väcka den citerar jag Litteraturens historia i Sverige.
– Man skriver att din diktning är ett ”programmatiskt självändamål”. Man talar om ”tidstypiska romanexperiment”. Va!?
– Det där med ”tidstypisk” vittnar bara om slapphet! utbrister Torsten Ekbom och rätar på ryggen.
– Såna där handböcker är ju fulla av klichéer och osmält tankegods. Som om vi var 20 eller 30 stycken som höll på med experimentell prosa. Det ger en felaktig bild! Mig veterligen var det bara Erik Beckman och jag som prövade nya vägar, åtminstone mera konsekvent.
Torsten Ekboms försvarsreaktion gör mig på gott humör. Man måste tolka den som att han värderar sin tidiga diktning högre än han själv vill erkänna. Detta blir än tydligare en stund senare, när han visar böckerna.
Vi står i ett litet rum i källaren. Det är ett slags förråd där bland annat de publikationer han själv medverkat i eller till magasinerats. Hans sätt att se på och tala om böckerna vittnar om starka känslor. Han håller dem ömt i händerna. Spelmatriser för Operation Albatross verkar vara den som väger tyngst, men jag får ingen egentlig klarhet i motiveringen.
– Det finns något i anslaget… själva konceptet… och… utvecklingsbar … men, men, men, mumlar han, stryker med tummen över bokryggen och blickar många år bort i fjärran.
Nyfiken på svenska översättningar
Precis när vi kommit tillbaka och ska slå oss ner i sofforna igen, får Torsten Ekbom en ingivelse och försvinner upp för en trappa. Han kommer ner med Hebdomeros (1987), Giorgio de Chiricos enda roman från 1929 – ett verk som prisats av André Breton och hans surrealister. Ekbom har översatt boken.
– Jag måste hålla fram den. Det är Galleri Blanche som står för utgivningen. Och de är inga proffs på att marknadsföra litteratur. Hebdomeros väckte heller ingen större uppmärksamhet i pressen. Nu står den i kartonger på galleriet. Boken borde läsas av flera. Det är en klassiker!
Jag har ingen lista över hur många böcker Torsten Ekbom gett en svensk tolkning. Men jag vet att han översatt till exempel Samuel Becketts Watt (1965) och Raymond Roussels Locus Solus (1989). Även det modernistiska klassiker. Hur ser Ekbom på sitt översättningsarbete?
– Har absolut inga ambitioner att etablera mig i branschen. Har bara varit nyfiken på hur böckerna skulle se ut på svenska.
Litteraturkritikens esoteriska drag
Under ordet ”essä” levererar Nationalencyklopedin ett intressant påstående som jag vidarebefordrar. ”Torsten Ekbom har valt att fullfölja sin avantgardistiska insats som diktare genom att i essäistisk form beskriva andras.”
– Valt och valt, kommenterar Ekbom
– Det har bara blivit så. Efter att vi lagt ned Rondo blev jag allt fastare knuten till DN. Det journalistiska arbetet kändes mer angeläget och tog mycket tid i anspråk. Och eftersom romanskrivandet inte engagerade mig lika mycket, fick jag inga bra idéer om hur jag skulle gå vidare.
– Vad jag förstår vaknade ditt intresse för essän tidigt. Du samlade till exempel Klara Johanssons essäistik i bokform i mitten av 60-talet. Har hon varit en förebild?
– Hon gjorde en ordentlig insats. Ganska ensam i sitt slag, med vissa begränsningar naturligtvis. Men jämfört med exempelvis Frans G. Bengtsson är hon avancerad. Han är betydligt överskattad. En lustigkurre. Ta förresten mer paj, bjuder Ekbom i samma stund som han går ut i köket och sätter på mer kaffe. Vid återkomsten har han något att bekänna.
– Den stora idolen för mig har hela tiden varit Bengt Holmqvist. Du har väl läst Kritiska ögonblick, ett urval av hans texter som Olle Orrje och jag gjort? Den där nyfikenheten han besitter. Att hela tiden hålla intresset för nya författare levande. Dessutom upprätthåller han folkbildaridealet. Han skriver för den breda publiken. På senare år har ju litteraturkritiken fått ett esoteriskt drag. Man utnyttjar kultursidan för att kommunicera med sina kompisar från de högre seminarierna.
Bengt Holmqvist och Ulf Linde
– Det som imponerar mest hos Bengt Holmqvist är förstås hans kunnande. Han har under många år varit den självklara auktoriteten. Man skulle helt enkelt ha recenserats av honom för att räknas. I vissa stycken har hans skrivande varit vägröjande. Hans essä om Gunnar Björling är till exempel fortfarande grundtexten för Björlingforskningen.
– År det några andra personer som varit särskilt betydelsefulla dig?
– Inte i nivå med Holmqvist. Jo, Ulf Linde kanske. Hans artiklar i DN måste nämnas. Det är den bästa konstkritik som skrivits i Sverige! Och Olof Lagercrantz har det alltid varit roligt att läsa. Fast han är inte lika teoretisk som Holmqvist, utan tillhör den impressionistiska skolan. En milstolpe i min intellektuella utveckling har Anders Wedbergs filosofihistoria i tre band varit.
– Jag vill minnas att du hänvisar till Wedberg i din essä i Romanen som verklighetsforskning?
– Det stämmer. Särskilt starkt minns jag hur Wedberg i en skarpsinnig artikel analyserade Herbert Marcuses nymarxistiska kultursyn. Det blev ingenting kvar av 68-profeten. Och jag tyckte Wedberg hade rätt. Men det fick man inte säga på den tiden.
Värderar formella experiment
– Detta att bli kritiker. Utbildningsgången består alltså i att skaffa sig goda förebilder? Sen närläsa deras texter minutiöst?
– Jovisst, och under mina läroår var det som du förstår väl förspänt. Ena dagen kunde man läsa en artikel av Bengt Holmqvist och nästa en av Ulf Linde. Bättre kunde det inte bli! hävdar Ekbom och kompletterar bilden med att räkna upp namn som Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius och Lars Gyllensten, med flera.
Vad gäller Torsten Ekboms kritik måste man gå tillbaka ända till Sextiotalskritik (1966) för att hitta en tydligt uttalad premiss. ”Även om jag försöker glömma ’metoderna’ när jag skriver tror jag ändå att det finns en linje i min kritik. Den utgår från en hög värdering av det formella experimentet, därför att jag tror att varje upplevelse är unik och därför kräver sin egen form.”
Och i Tatlins torn och andra texter (1986) har du gett uttryck för din konstuppfattning. ”Konst är att med den givna formen som språngbräda göra det oväntade, det som inte står i läroböckerna”?
– Jodå, det du läste fick mig att tänka på något William Faulkner en gång sa om Hemingway. Jag skrev en artikel om Faulkner i somras. Han kommenterar Hemingways författarskap i vänliga ordalag. Måste dock lägga till ett men: ”men han försökte aldrig det omöjliga”. Till skillnad från Hemingway försökte Faulkner göra det omöjliga. Bland annat därför är han den större konstnären.
Skyndar sig bort till en bokhylla
Torsten Ekbom karakteriseras ofta som en av de fä verkligt engagerande skildrarna av den internationella modernismen. I Molnbyggen (1980) skriver han att mellankrigstiden framstår ”som en guldgruva av oförbrukade möjligheter, till skillnad från de flesta andra epoker i konsthistorien, som enbart har ett kulturhistoriskt eller idéhistoriskt intresse”. I samma bok säger han också att det i ”den refuserade historien finns en latent vilande kraft”’
Att väcka denna kraft till liv; att ge dessa ”oförbrukade möjligheter” en levande framställning är det ett bärande syfte i Torsten Ekboms essäistik?
Han tycks hålla med om detta, men ger sig inte i kast med frågeställningen på ett utredande vis. Istället skyndar han bort till en bokhylla i ett angränsande rum. Efter någon minut sitter han vid sofflampan och bläddrar ivrigt i August Strindbergs Ensam.
– Vi pratar ju om historia. Strindberg har skildrat det här med generationsväxling på ett träffande sätt. Måste få läsa. Det är alldeles i inledningen. Ett antal femtioåringar sitter vid ett middagsbord och samtalar:
Allting föreföll dem gammalt och utslitet; allting upprepades, kom igen som evigt enahanda; det unga släktet trängde på hotande och tog ingen notis om de äldres bedrifter; ja, det förargligaste var att de unga gjorde samma upptäckter som vi gjort och vad värre var, de buro fram sina gamla nyheter som om de aldrig varit anade förut.
Samlade sig till en manifestation
Torsten Ekbom lägger ifrån sig boken med en högtidligt road min Jag förstår att han uppfattar Strindberg-citatet med igenkännande. Inte minst i dessa dagar när återkopplingar till 60- och 70-talen poppar upp i namn av innovationer. Ekbom är född 1938.
Den stora nyheten för dem som intresserar sig för Torsten Ekboms författarskap, är förstås att han den l3 oktober lämnade in ny essäbok på Bonniers. Boken bär arbetstiteln Sju städer och lär bli en av de litterära händelserna nästa höst. Föga överraskande är temat ”modernismen och avantgardet under 1900-talet”.
– Det är en summering av något som sysselsatt mig sedan slutet av 50-talet. Höll på att säga ”slutsummering”. Men just nu ser jag inte hur jag ska kunna samla mig till en lika omfattande manifestation.
Större delen av materialet är nyskrivet, cirka 80 procent av de 475 sidorna. Tilltron till förmågan att skriva nytt direkt för boksidan, återvann Torsten Ekbom när han för några år sedan skrev en kritikerrosad bok om Samuel Beckett (Samuel Beckett, 1991). Vid de tre essäsamlingarnas tillkomst hade han varit mera bunden vid artiklar som redan publicerats i tidningar och tidskrifter.
Lärd monolog driver som ett moln
– De sju städerna är Paris, London, Wien, Stockholm, Helsingfors, Moskva och New York. En arkitekt, tonsättare, författare, filmare, konstnär från varje stad. Så det är en viss bredd på det hela. I varje fall mycket bredare än något jag skrivit hittills.
Det är inte alldeles nödvändigt att hela tiden formulera tydliga frågor till Torsten Ekbom. Hans lärda monolog driver som ett rikt associationsmoln kring människor och företeelser. Det är bara att följa med. När han avslöjar att han i Sju städer skrivit om Öyvind Fahlström spetsar jag öronen.
Det finns inte mycket skrivet om honom. Och egentligen är han ett större namn i New York än i Stockholm. Här i Sverige hade han kritikerna emot sig. Torsten Bergmark utnämnde honom till ”världsmästare i underlighet”. Det är orättvist. Öyvind Fahlström var en stor konstnär. Han samlade sig dock aldrig till en avklarnad syntes. Men kanske om han fått leva tio år till.
– Befattar du dig inte med hans diktning?
– Jo, med dikten Ett blocks timme. Den utmärker sig. Ett lysande stycke! Men som helhet når inte hans poesi denna nivå, inte på långt när.
Generös och meddelsam attityd
Det framkommer att Ekbom en gång i tiden stod under inflytande från Öyvind Fahlströms idéer. Hans bok En galakväll på operan är delvis inspirerad av Fahlström.
– Men det var en farlig förebild! slår Torsten Ekbom fast och skakar på huvudet.
Vad jag förstår har hans ogillande snarast med stil att göra. Fahlström var en sorts barockmålare, överdådig och myllrande. Och hans extravaganta uttryck ligger ganska långt från Ekboms numera enkla, klassiska stilideal. Språket i Ekboms essäer har en knapp, koncentrerad skärpa som stundtals lör tankarna till lyrik.
Torsten Ekboms generösa och meddelsamma attityd gör det svårt att bryta upp. Men tågtidtabellen visar som bekant inga individuella hänsyn. Precis när jag öppnat ytterdörren och ska lyffta ena foten över tröskeln, slår det mig att jag glömt fråga vad han arbetar med om dagarna, sedan han lämnat ifrån sig Sju städer.
– Jag sysslar med Gösta Oswald. Den mest experimentelle av fyrtiotalisterna. Har du honom aktuell för dig? Dog som 24-åring, drunknade 1950. Jag förbereder en utgåva av hans brev, yppar Torsten Ekbom, och förärar mig på stående fot en miniföreläsning om detta snille; medan vi för öppen dörr betraktar det gråfuktiga novembervädret.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-03-30