Staffan Percys andliga idéer inte i takt med tiden
Publicering: Borås Tidning 1997-04-13
Årets Evert Taube-stipendiat heter Staffan Percy. Han belönas för sin vislyrik, sina harmoniskt rika och lyhörda tonsättningar av egna och andras texter.
Förra året fyllde han femtio år och gav då ut två CD-skivor, samt turnerade friskt i hela landet. Även i år släpper han en skiva, arbetet är redan igång.
En sådan hektisk aktivitet förutsätter perioder av rekreation och vila. Staffan Percy håller ofta till på Hultafors hälsocentrer, där han möter upp. För lite mer än ett år sedan bröt han benet i Härnösand, och har tydliga åsikter om läkarnas insatser.
– Min syn på ortopedin är inte alls…, börjar Staffan Percy, men håller inne med kraftuttrycken.
– Jag har mer förtroende för en finsnickare, om man säger så.
Luftburet rätt ner i rännstenen
Det ena benet är numera tre centimeter kortare än det andra, vilket skapar svårigheter.
– Ena dagen får man stipendium. Andra dagen bryter ryggen ihop, skrockar Staffan Percy.
Av tidningen Vi och Evert Taube-sällskapet får han 25 000 kronor, för de bestående insatser han gjort för den svenska visan.
– Jag upplever det som en räddning. Det år svåra tider, säger han och hänvisar till att skattkistan börjat sina.
Mer än något annat känner han sig dock hedrad, speciellt som celebriteter som Anders Österling och Britt G. Halqvist tilldelats stipendiet. Och 1995 blev Thorstein Bergman Taube-stipendiat, en trubadur som betytt mycket för Staffan Percy.
– Under 60-talet hörde jag hans tolkning av Dan Anderssons Till min längtan, och blev oerhört gripen. Han förenade det materiella med det andliga på ett sanslöst bra sätt. Ett exempel på vad jag själv eftersträvar. Luftburet och samtidigt rätt ner i rännstenen…
Vi är skapade till Guds avbild
Tidigare har Staffan Percy fått Sjösalapriset, Ulf Peder Olrog-stipendiet, och Nils Ferlins trubadurpris. Med tanke på hur motigt det var för honom i mitten av 70-talet, då hans första LP-skiva släpptes, ter sig hans karriär imponerande.
– Jag sökte medlemskap i YTF två gånger. Men de vilIe inte ha mig med. Lite senare, när det började gå bra för mig, hörde de av sig. Då var jag inte längre intresserad.
Yrkestrubadurernas förening dominerades av vänsterkrafter, vilka hade svårt för Staffan Percys frimureri och dragning till Sven StolPe.
– Är du fortfarande aktiv i frimurarna?
– Från och till, men utan att vara något föredöme. Jag betraktar mig fortfarande som en sökare och tror inte det är bra att sluta söka. Ofta handlar det om att föra en dialog med sig själv. Vi är skapade till Guds avbild, vilket fordrar att vi blir vänner med oss själva. Lösningen på all problematik, eller åtminstone början till en lösning, finns där.
Inte heller hans samarbete med Bo Setterlind – de började arbeta tillsammans redan 1975 – sågs som en merit av de tongivande inom YTF.
Ringde och nynnade i telefonen
På CD:n Poeten och trubaduren (1996) dokumenteras en stor del av deras gemensamma produktion, 20 av de 75 kompositionerna finns med.
– Bo Setterlind var min mentor, berättar Staffan Percy och prisar den karismatiske vännens andliga insikter. Han sprakade som en ärkeängel när han kom in i ett rum. Det blev alldeles tyst och alla lyssnade.
Men när det gäller dikternas innehåll var tydligen Setterlind ganska hemlighetsfull.
– Ja, för att inte säga extremt tystlåten. Om man vill förstå honom bör man veta något om frimurarnas symbolspråk. Hittar man inte referensramarna kan dikterna framstå som enkla, ibland banala.
Enligt Staffan Percy handlar det i så fall om skenbar enkelhet. När han tonsatte Setterlind utgick han vanligen från färdiga dikter.
– Men det hände att melodin kom först. Jag ringde och nynnade i telefonluren. Därefter skrev Bo ner en nonsenstext, markerade vokaler och rytm som stöd för minnet. Nästa dag kunde jag hämta en text i brevlådan.
Plockar fram tolvsträngad gitarr
Efter Bo Setterlinds död har Staffan Percy samarbetat med lite olika textförfattare. Häromåret började han arbeta med Bert Westerström, en zoolog från Lund.
– Vi har utvecklat en sorts syskonskap. Båda anpassar sig.
Med det menar Staffan Percy att han ibland kan påverka Bert Westerström till att skriva mer text, i de fall han tycker att det krävs av musikaliska skäl.
CD:n I rosens doft kommer till sommaren. Den innehåller 19 visor. Samtliga är tonsättningar av Berts dikter. Plötsligt plockar Staffan Percy fram den tolvsträngade gitarren, ger ett smakprov med den melodiska och ytterst sångbara Sommarsnäckor.
Jag skriver ditt namn
under himmelens hus,
i stjärnornas glans
och i solens ljus.
Ditt namn är i vindens hand
och på ängarnas sprödaste
strå.
Det står skrivet i strandens
sand
och över havet, där vågorna går.
Trött på ismer och dogmer
När inte Staffan Percy pysslar med musik, sitter han och skriver på boken Berättelser kring sju sånger.
– Så lyder i alla fall arbetsnamnet. Den handlar om bakgrunden till sångerna och är svagt självbiografisk.
Bo Setterlind blir förstås en framträdande gestalt i boken. I likhet med denne karakteriserar Staffan Percy sig själv som en romantiker.
– För att vara romantiker måste man vara dubbelt så praktisk. Annars ramlar man omkull, säger han underfundigt.
Men det ligger inte i hans intresse att placera sig på den politiska kartan.
– Jag är så trött på ismer och dogmer. Hur lång livslängd har de egentligen? undrar Staffan Percy, och skrattar åt Jan Myrdals bestyr med att anpassa sig efter de senaste direktiven från Peking.
Tror på ”den högre ordningen”
– Jag är inte politiskt intresserad, vilket inte betyder att jag är ointresserad av samhällsfrågor. Varje dag tittar jag på CNN och läser Times. Men hur kan jag påverka? Det enda jag kan göra är att lägga in kommentarer i mitt eget program.
Staffan Percy värdesätter empati och förståelse för medmänniskan.
– Vi behöver framförallt inga gubbar som springer omkring i korridorerna och placerar om pengar, och ställer till det för pensionärer och änkor. Alla värden står på huvudet.
Någonstans anar man dock att Staffan Percy inte ser detta kaos som odelat negativt.
– Människor vänder sig inåt. Upptäcker plötsligt att det finns andliga värden.
Det enda han själv tror på kallar han ”den högre ordningen”.
– Tingens ordning, där allting lägger sig till rätta.
Viktigast är att man får skapa
Som en följd av dessa utgångspunkter fylls Staffan Percy då och då av vissa känslor av utanförskap. Det blir ju gärna så när de idéer man företräder inte är i takt med den tid man lever i.
– Man känner sig hemlös i ett samhälle som man inte förstår sig på. När jag arbetar med mina visor befinner jag mig mil från den materiella verkligheten.
Den starkaste närvaro- och verklighetskänslan erfar Staffan Percy under sina konserter.
– Då finns jag, i dialogen. Men finns jag mellan föreställningarna?
På det hela taget upplever han sig dock snarast som privilegierad. Bara detta att få spela in en skiva är en stor sak för en trubadur i dagens musikvärld.
– Det absolut viktigaste är att man får skapa.
TRUBADUR / Staffan Percy
Född: 1946, Stockholm
Död: 2024, Vollsjö
Produktion: Första albumet hette Barn av kärleken och gavs ut 1975. Därefter börjande han samarbeta med poeten Bo Setterlind. De gjorde fyra album tillsammans.
Livsåskådning: Bekände sig till den kristna tron, vilket sångerna Än brinner var våg (1976) och Drömmens skepp (1979) var uttryck för.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-03-26