Pedagoger lever så länge någon minns dem
I mitten av 70-talet fick jag förmånen att lyssna till Carlo Derkert (1915-1994). Det var när han besökte Sörängens folkhögskola i Nässjö. Det sas att han hade sovit ett par timmar på katedern i föreläsningssalen inför framträdandet. Tusan vet om han inte var barfota.
Även i övrigt gav han intryck av att vara en sann bohem. Dock icke när det kom till uppgiften som talare. Någon kunnigare, mer inspirerande och fängslande pedagog har jag nog aldrig stött på. Likt en estradör som behärskar alla retoriska grepp och knep hänförde han sitt auditorium. Hans ämne var konsthistoria, med fokus på de stora modernistiska målarna.
Intellektuellt sett var han idé- och infallsrik; han rörde sig på hög nivå därvidlag. Men tydligen hade han svårt att formulera sig skriftligt, trots att han förde anteckningar i hela sitt liv. Så några böcker skrev han inte i eget namn. Nina Weibull utrycker det så här: ”Det Carlo lämnar efter sig kommer att bli det människor minns av honom, de som mött honom.”
Citatet finns med i Jan Bahlenbergs biografi Carlo Derkert – porträtt av en konstvisare (2017). Han har även doktorerat på sin väns pedagogik, samt skrivit boken Barn Bild Begåvning (1989) tillsammans med honom. Den grundar sig på dennes arbete som konstvisare på Nationalmuseet och Moderna museet, där hans muntliga framställningar firade stora triumfer hos den unga publiken.
Författare kan bli odödliga genom sina böcker
Alltså lär det finnas en ganska stor mängd människor som fortfarande minns Carlo Derkert, då han gjorde ett så starkt intryck på de flesta. Men när denna publik inte existerar längre kommer inte längre någon att komma ihåg honom.
Nu föreligger det förvisso några böcker om honom, men för att bli ”odödlig” i egen rätt hade han troligen behövt skriva dem själv. Jag kom att tänka på den aspekten av mänskliga gärningar när jag drog mig till minnes hans föreläsning på Sörängens folkhögskola. Där var nämligen Nils G Nilsson verksam, som rektor och lärare i kultur- och litteraturhistoria.
Även han besatt avsevärd pedagogisk förmåga. Hans undervisning var eldig och explosiv. Den baserades på en väl genomtänkt dramatisk struktur. Ofta kom möbler och andra föremål i lektionssalen till användning som rekvisita när han levandegjorde viktiga sekvenser i olika författares liv. Det hände att han personifierade dem, likt en skådespelare.
Med sin färgstarka framtoning gjorde han ett starkt intryck på sina elever. Ett sådant utfall fick inte alltid hans hustru Ulla Olins lektioner, vilka istället präglades av en karg och tillknäppt anda. Å andra sidan skrev hon böcker, något som potentiellt kan ligga till grund för ”odödlighet”.
Beständigheten i mötet med andra människor
Så skedde också när den danske kritikern Poul Borum 1990 utsåg hennes bok Vintertvätt till den bästa diktsamlingen på svenska det året. Hennes plats på parnassen backades sedan upp av Torsten Ekbom i Dagens nyheter. Från att i princip ha varit bortglömd fick hon plötsligt goda recensioner i alla möjliga tidningar.
Troligen sätter också de flesta skrivandet av goda böcker framför hållandet av goda föreläsningar eller goda lektioner. Vi lever under en värdeskala som höjer upp sådant som når bortom livet, medan betydelsefulla ting som cirkulerar före döden förminskas.
Att det inte behöver vara på det viset har jag funderat över länge. För en dödlig människa räcker det långt att försöka vara levande, medan strävan efter odödlighet gärna artar sig till en existentiell hämsko. Eric Fylkeson pekade ut en liknande tankeväg i slutet av 80-talet. Det var när han i slutnumret av tidskriften I minne berättade något som det tagit honom 15 år att förstå.
Jag har under denna tid utgivit mer än 50 tidskriftsnummer, som förläggare mer än 70 böcker, som poet 10 diktsamlingar. Samtidigt, vid sidan av liksom, har jag genomfört drygt 300 offentliga föreställningar som scenpoet. Under alla år har jag betraktat denna muntliga konst som flyktig, och de tryckta produkterna som i princip mer varaktiga. Och nu, först nu, vet jag att det är precis tvärtom, att det enda beständiga i livet är det ogarderade mötet med en annan människa.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-03-22