När jag var som mest aktiv som frilansjournalist förde jag mycket anteckningar. En del texter blev nästan färdiga men av olika anledningar brydde jag inte om att försöka få dem publicerade. Med lite arbete går det ganska snabbt att färdigställa dem, så troligen kommer de att bli ett återkommande inslag här på bloggen.
Utstuderad dramatiker frambesvärjer demoner
Egentligen räcker det med att se Kaos är granne med Gud för att karakterisera Lars Noréns tidiga dramatik. Man kan lugnt säga att han inte på någon punkt idylliserar familjelivet.
Hans projekt syftar snarare till motsatsen, Det sociala jagets välpolerade fasader existerar endast som en illusorisk förutsättning. I början av hans pjäser kan vi kanske känna igen konventionella och vardagliga föreställningar om vad som ryms i en familjs sköte. Det dröjer dock inte längre förrän mattan i finrummet dras undan; snart dinglar publikens fötter över ett stup. De avgrunder som finns inom var och en av gestalterna blottläggs, med obrottslig konsekvens.
Men det skulle slå fel att kalla detta för en realistisk människoskildring. Den baseras inte på yttre, igenkännbara iakttagelser av människor i en alldaglig omgivning. Karaktärerna är utstuderat destruktiva, regelmässigt urspårade.
Lars Norén arbetar med en slags verklighetsanhopning. Hans val av ett persongalleri som är såpass ödeläggande, både individuellt och kollektivt, tyder på att det ska tjäna dramatikerns eget behov. Smärtsamma subjektiva erfarenheter av livet, kommer till expressivt konstnärligt uttryck genom de karaktärer som placeras på scenen för konfrontation.
Tills varje privat elände preciserats
Hans dramatik är verkligen mardrömsaktig. Genom att ladda och förtäta pjäserna med ett maxat mått av lidande, ondska, dödsångest med mera, läggs grunden för katharsis-upplevelser. Eftersom många människor världen över har visat sig mottagliga för detta gift, har dramatiken i det avseendet nått kvantitativa framgångar.
Inte heller jag förblev opåverkad under de första mötena med Lars Noréns dramatik. Men rätt snart infann sig en känsla av mättnad, eller snarare övermättnad. Istället för att hänföras av själva illusionen började jag fundera över gestaltningen.
Det var en mycket genomtänkt formel som tillämpades, som repeterades i drama efter drama. Några personer sammanförs i ett rum, och nästan omgående börjar de gräla med varandra. Därefter förs pjäsen framåt i vågor, alltefter intensiteten i aktörernas känsloutbrott och det sataniska i de repliker som de sticker varandra med, likt skorpiongaddar.
Publiken stimuleras till att ställa frågor av följande typ: Vem är det som har aids? Vilken av kvinnorna är narkoman? Har den äldre mannen suttit I fängelse för incest eller hustrumisshandel? Undrar just hur många kattungar den där ynglingen roat sig med att dränka i sin dag? Och så vidare tills graden av deras perversitet, tills varje gestalts privata elände preciserats.
Riktar in sig på lilla katharsis-tåren
I nästa fas fortskrider det hela med att de hänsynslöst plågar varandra, genom att hänsynslöst utnyttja det som råkar vara den andres svaghet. Varje stackare är utlämnad åt sig själv, eller bunden till de allianser som tillfälligtvis upprättas. Samarbete är dock bara en temporär strategi i den allmänna krigföringen, allas krig mot alla.
Lars Noréns dramavärldar saknar ljus- och vilopunkter. Människorna där verkar determinerade att bli diagnostiserade med termer som hämtas från psykoanalytiska handböcker. Den frid de temporärt tycks uppnå, består i att de för en tid lyckas bedra sig själva med allehanda livslögner, vilka lika snart avslöjas med sadistisk envetenhet.
I en intervju berättade Lars Norén att han ville ha en publik som ifrågasätter och diskuterar. Det framgick också att skrivandet är ett självändamål för honom. Han intresserar sig inte för kulturdebatter och tycker det är något sekundärt om pjäserna spelas eller ej. Alltså blir slutsatsen att han gärna ser att folk pratar om dem, bara han själv slipper delta i samtalet eller bli vidtalad.
Denna hållning är intressant, för den säger mycket om dramatikerns förhållande till den dramatik han skapar. Ett typiskt drag hos den är ju dess höga emotionella temperatur. Snarare än att rikta sig till intellektet och bjuda in till debatt, har den som mål att få betraktaren att klämma fram den lilla katharsis-tåren.
Monthy Python är mycket roligare
Så vad finns det egentligen att snacka om utifrån pjäsernas innehåll? Kanske något högst privat, måhända något lika tabubelagt som de teman som tas upp? Sådant kunde få positiva, rent terapeutiska funktioner. Det är bara det att Lars Norén sviker dessa förhoppningar. Detta för att han ger alldeles för lite information om karaktärernas förhistoria.
Människans irrationella sida kan förvisso ses som ett latent monstrum, som på ögonblicket demoniserar vilken situation som helst. Men om man väljer att försöka gestalta just sådana situationer, då har man också ansvaret för att ge de agerande personerna en så allsidig belysning som möjligt.
Att det brister för Lars Norén här kan möjligen försvaras ur estetisk synpunkt, nämligen att han menar sig lämna utrymme för läsarens och publikens egna tankar och erfarenheter. Jag tycker inte att det håller i detta fall. Eftersom han väljer att gestalta såpass extrema mänskliga yttringar är istället risken att trovärdigheten för hans psykopater och allmänt patologiska personer minskar.
När teoretiskt underlag för spekulationer över det mänskliga lidandet saknas, leder det inte endast till brist på intellektuell stimulans, utan riskerar även att landa i det parodiska, i det absurda och humoristiska. Personligen skrattar jag ibland högt när jag ser ett Norén-drama, men en Monty Python-sketch är väsentligt roligare.
I ögonblick av mörka insikter
Att man reagerar starkt på de grälla pjäserna är nog ganska vanligt, kanske typiskt. Men eftersom idéinnehållet är alldeles för grunt, känns det aldrig nödvändigt att ägna energi åt att bearbeta och analysera de förutsägbara bilder av livet som målas upp.
Säkert hittar psykoanalytiker användbart referensmaterial i Lars Noréns dramatik, men den är inte analytisk i sig. Den liknar mer ett modernistiskt, på gränsen till drömskt bildflöde. För även om karaktärerna förankras i en relativt noga preciserad miljö, råder osäkerhet kring hur pass verkliga de är. Publiken blir aldrig riktigt klok på om de människor som rör sig på scenen är realistiskt trovärdiga, eller om de är frambesvärjda, hallucinatoriska demoner.
Det är en del av Lars Noréns yrkesskicklighet att pendla mellan realism och surrealism. Ena stunden hänger scenrummet i luften, som om det exponerades på en filmduk, för att stunden efter ge en verklighetstrogen bild av rummet hos grannen bredvid.
Det vi känner igen i hans dramer är sådant som vi upplevt endast i extrema situationer, i ögonblick av mörka insikter. Lars Norén är en krisdiktare på så sätt att han placerar spetsen på sin penna i just detta mörker, att han förstorar det och drar ut linjer från det. Troligen gör han därmed – något dubiöst – anspråk på att uppå allmänmänsklig giltighet, vilket således kan diskuteras.
Gestaltar ofullgångna halvvärldar
En återgivning av det yttre händelseförloppet i dramerna skulle te sig banalt. Om en journalist fick det uppdraget kunde inte dennes text bli särskilt lång. Ett antal människor går hit och dit i ett rum mellan tre och fem timmar, samtidigt som de språkas vid i en rå och upprörd samtalston.
Dialogerna kan upplevas som oändliga, men de har stor betydelse för själva kompositionen. Det är genom dem som scengestalterna presenteras för publiken. De angriper varandra i en hänsynslös strävan efter att avslöja varandra. Eller ägnar såg åt burdus självutlämning, i en desperat längtan efter förståelse och sympati.
Vad handlar då Lars Noréns pjäser om? De handlar inte om någonting, nödvändigtvis. Allt väsentligt har oftast skett redan innan personerna gör entré. De vill visa upp de agerandes själsliv, deras inte sällan traumatiska reaktioner på exceptionella tilldragelser.
Motiv hämtar Lars Norén från alla upptänkliga situationer, bara de ger honom tillfälle att gestalta de ofullgångna halvvärldar – strax under medvetandets tröskel – vari hans personer så ofta våndas och excellerar i oralenergiska utfall. För temat i hans pjäser har oftast att göra med de minst uppbyggliga tendenserna i människans väsen.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-03-14