Alla tänkande människor har behov av att fundera över arvets respektive miljöns betydelse. Diskussionen kring vilken av dessa faktorer som har störst inverkan på individens psykologiska utveckling är alltid lika aktuell. För ett tiotal år sedan gjorde jag ett försök att fixera min egen uppfattning i denna eviga fråga. Texten har inte publicerats tidigare.
Frågans svar är inte ’antingen eller’ utan ’både och’
Någon skulle kunna uppfatta det som hädiskt: men varför inte försöka förklara förhållandet mellan arv och miljö med hjälp av en av Jesus liknelser? Om inte annat så ger det presentationen en kulturhistorisk ram, samt känslan av att inget är nytt under solen.
Faktum är att berättelsen på ett enkelt sätt fäster uppmärksamhet på vad det hela är frågan om. Jag tänker på det så kallade liknelsetalet i Matteusevangeliets 13 kapitel, vars inledning lyder:
En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.
I en sekulär tolkning fungerar fröet bra som symbol för det genetiska arvet. En förutsättning för att organiskt liv överhuvudtaget ska växa är att det existerar ett embryo. Och det är dessa anlag som såningsmannen – alternativt slumpen eller ödet – sprider på lite olika håll.
Att hamna bland tistlar hämmar växt
Fröna i sig liknar varandra i stor utsträckning. Att deras utveckling mot färdig växt blir såpass skiftande beror på den miljö där de blivit placerade. Om bilden appliceras på mänskliga individer, så kunde de frön som hamnar på vägkanten representera de foster som förloras redan före födelsen.
Därefter går det att applicera bildspråket på rent sociologiska förhållanden. De frön som föll på steniga ställen kan liknas vid de individer från fjärran land som hamnat i svenska förorter, där skolsystemet havererat och arbetslösheten är hög. Förutsättningarna för att kunna blomstra som individ är begränsade, även om mängder av undantag finns.
Att hamna bland tistlarna skulle kunna motsvara de hämmande existentiella lägen som gör att individer konkurreras ut. De kan vara nog så begåvade och kompetenta, men eftersom andra förmår att hävda sig ännu bättre i dessa avseenden så ges de inte ens chansen att försöka.
Bäst är förstås om alla frön faller i god jord, om alla barn och ungdomar får en trygg och kärleksfull uppväxt; att de växer upp i ett fredligt samhälle där det inte råder några materiella brister; att de kan räkna med att få god sjukvård och all annan önskvärd service, samt att det ges utrymme för självförverkligande och att leva ut drömmar.
Avgörande händelser och valsituationer
Det verkar alltså rimligt att betrakta arv och miljö som sammanflätade faktorer. Det går inte att tänka sig den ena utan den andra, varför det ter sig lite märkligt att placera den ena faktorn framför den andra.
Kanske att den överhettade debatt som förts i ämnet varit positiv ändå. På grund av oenighet har man på båda sidor tvingats vässa sina argument och förfina sin forskning. Dynamiken har varit gynnsam för framväxten av teorier och för den intellektuella utvecklingen i största allmänhet.
Dessutom är tudelningen i arv och miljö användbar då vi försöker förklara betydelsen av vissa omständigheter och förhållanden. Hur kommer det sig till exempel att Hassan klarar sig utmärkt i skolan, medan Nasser inte gör det – trots att deras respektive familjer, kulturella förutsättningar och livsvillkor i övrigt är mycket lika?
Medan den förstnämnde blir en etablerad och framgångsrik person i samhällets elit, fastnar den senare i kriminalitet och missbruk. Säkert går det att hitta avgörande händelser och valsituationer i pojkarnas liv, vilka kan legitimera en tolkning av deras öde genom att fästa störst vikt vid sådant som har med miljöfaktorer att göra.
Två pojkar med likartade diagnoser
Samtidigt kan ju exempelvis en sådan genetiskt betingad faktor som graden av testosteron i deras respektive kroppar leda uppmärksamheten mot biologi och arv. Skillnader vad gäller förekomsten av manligt könshormon skulle exempelvis kunna förklara varför Nasser har en större benägenhet att bli aggressiv, än den mer fridsamme och inte lika affekterade Hassan.
Genom detta enkla exempel blir det möjligt att peka ut en riktning för synsättet, att det inte räcker med att studera miljöförhållanden för att få en helhetsbild av en människas livsförutsättningar. Låg säga att Nasser får diagnosen ADHD, då blir plötsligt spekulationer över i vad mån miljömässiga faktorer påverkat hans öde av mindre intresse.
Och ju duktigare läkarna och den neurofysiologiska vetenskapen blir på att hitta biologiska förklaringar till mänskligt beteende, desto mer stärkts förstås de falanger inom forskarvärden som betonar arvets betydelse.
Som förklaringsmodeller förmår dock inte dessa teorier täcka en förståelse av helheten. Låt säga att två pojkar får likartade ADHD-diagnoser – deras livslopp kan ju ändå komma att skifta mycket, en skillnad som i så fall troligen kan förklaras med en analys av deras rent miljömässiga livsvillkor.
Gynnsam miljö optimerar potentialer
Det råder hursomhelst ingen brist på teorier inom området och diskussionen har pågått länge. Enligt vad som framgår av ett kapitel i Stora psykologiboken var det Francis Galton (1822-1911) som i verket Hereditary Genius var först med att separera ”arv” och ”miljö”, som två fristående influenser.
Han konstaterade saker som numera hör till allmänbildningen. Medan miljön är det en människa upplever, från födelsen fram till döden, är arvet det som är medfött och nedärvt.
En individ kan helt visst förbättra sin förmåga och skicklighet, särskilt med stöd av god uppfostran och goda inlärningsförhållanden, men i arvet finns gränser inbyggda – arvet avgör hur pass mycket en person kan förkovra sig.
Francis Galton betraktade därmed arvet som ”den avgörande faktorn”. Man kan se det som att ett gynnsamt arv är ett nödvändigt villkor för en gynnsam utveckling, dock icke ett tillräckligt dito. För att optimera en människas potentialer bör ett gynnsamt arv kompletteras med en gynnsam miljö.
Biopsykologin ger tonvikt år arvet
I likhet med andra tänkare som involverat sig i debatten om arvets och miljöns betydelse intresserade sig Francis Galton för tvillingar, något han inledde 1875 med att studera 159 par. Han blev förvånad över att ”graden av likhet aldrig förändrades med tiden”, samt att miljön inte tycktes spela någon roll, vilket i hans ögon devalverade uppfostrans betydelse.
Bland dem som vill (över)betona miljöns betydelse är begreppet ”tabula rasa” centralt. Det är ett latinskt ord som kan översättas med ”tom tavla”. Ordet representerar föreställningen att människan vid sin födelse är ett oskrivet blad.
Hennes anlag är inte predestinerade, utan personliga egenskaper förvärvas genom skiftande erfarenheter, avhängiga de miljöer där hon råkar befinna sig. En tidig företrädare för denna åskådning är den brittiske empiristen John Locke (1632-1704).
Bland nutida skolbildningar är det framförallt behaviorismen som står nära ett sådant synsätt och som talar för miljöns betydelse. På den andra kanten hittar vi framförallt biopsykologin, vars naturvetenskapligt orienterade forskningsmetoder framhåller arvet.
Det psykosomatiska som exempel
Som en följd av att möjligheterna att granska och förstå de genetiska förutsättningarna för liv blivit större, desto starkare har de perspektiv som betonar arvets betydelse blivit. För tillfället är det alltså de neuropsykologiska forskarna som sitter i guldsitsen, med vederhäftiga utläggningar om interaktionen mellan hjärnans sofistikerade funktioner och nervbaserade själsrörelser.
En spännande glidning mellan perspektiven, som visar att de är intimt förknippade med varandra, kan ske då forskningen ägnar sig åt det psykosomatiska. Lars Karlsson berättar i sin bok Psykologins grunder om ett sådant experiment, vilket överraskade behavioristiska forskare genomförde i början av 1990-talet.
Redan Pavlov hade ju visat att det är möjligt att betinga många av människans kroppsliga reaktioner. Klassisk betingning torde exempelvis ligga bakom att en person som inte tål blommor av ett visst slag, får en kraftig allergisk attack när denne hamnar i samma rum som blommor som liknar dessa – trots att de är av plast!?
Kan man inte gå motsatt väg, frågar man sig – nämligen att betinga allergiker på det viset att deras symptom försvinner? Undersökningar som ägnar sig åt detta är säkert värda varje krona, eller för den delen ett antal dollar.
Både arvet och miljön förändras
Eftersom det förvånansvärt nog är klarlagt att det är möjligt att betinga en organisms immunförsvar, så öppnar sig oanade perspektiv. Lars Karlsson beskriver hur amerikanen Robert Ader, närmast av en slump, i experiment med råttor upptäckte att deras naturliga skydd mot infektioner kan försämras genom betingning.
Och om immunförsvaret kan försämras genom inlärning bör det väl även kunna förbättras? Jovisst, i uppföljande tester med förändrade utgångspunkter kunde Robert Ader leda detta i bevis. Genom experiment av detta slag kompliceras uppgiften att reda ut orsakssambanden, det vill säga vilken betydelse arvet respektive miljön har för individens psykologiska utveckling och hälsa.
Den slutsats som Lars Karlsson gör stjälper föreställningen att gränsen mellan arv och miljö är statisk. Den upptäckt som gjordes ”visar att en grundläggande kroppslig funktion, som man tidigare trott var helt isolerad och självständig, kan påverkas av den omgivande miljön och individens erfarenheter”.
I och för sig är ju inte detta märkligt, sett i ljuset av vad evolutionsläran lärt oss. Allting är i rörelse. Det är inte bara miljön som förändras, utan också arvet – då det tvingas till anpassning efter yttre omdaningars krav.
Psykologer styrs av sin inriktning
När så ordet evolution blivit nämnt kan det vara läge att reflektera något över individens psykologiska utveckling. Saken har ju belysts utifrån tankar om arv och miljö flera gånger tidigare, i likhet med sådant som har med både livsvillkor och hälsa att göra.
Men just ”utveckling” har ju sitt särskilda intresse i sammanhanget, då det är just den processen som diskussionen ofta kretsat kring. Bör en människas utveckling i första hand förklaras med hänvisning till arv eller miljö?
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att dessa faktorer ”samverkar”, vilket poängterats tidigare. Detta är också vad Tove Phillips slår fast i Psykologi 1: ”Idag är de flesta överens om att vår personlighet formas i ett komplicerat samspel mellan arv och miljö”.
Det verkar dock vara så att psykologer favoriserar det ena synsättet framför det andra, utifrån vilken inriktning de valt för sin profession. Sådant blir genast tydligt, även för den som kastar en hastig blick i modern litteratur om psykologi.
Teoribildning inverkar på synsättet
Ett åskådligt exempel för hur skiljelinjerna yttrar sig ger Lars Karlsson, när han skisserar hur man bedömer de beteendeförändringar som hör till mänsklig utveckling. Pågår denna process gradvis och kontinuerligt, eller sker den i språng där stadierna är åtskilda?
Tydligen är det så att de som tycker mer om teorier som betonar arvets betydelse föredrar det senare alternativet. Om utvecklingen i huvudsak beror på ärftliga faktorer så är den ju avhängig genernas beskaffenhet, varför oförutsägbara språng kan förklaras med hänvisning till dem.
De som vill lägga tonvikt på miljöns betydelse synes mer lockade av att koppla individens utvecklingen till inlärning. Därmed ses den som en kontinuerlig process, där livserfarenheter, kunskaper och allmänna färdigheter anhopas i en jämn rytm.
Teoribildningen har alltså väldigt stor inverkan på hur man ser på individens psykologiska utveckling, även då varken arvet eller miljöfaktorerna utesluts ur förklaringsmodellen.
Källor
Karlsson, Lars, (2012). Psykologins grunder. Lund: Studentlitteratur.
Lewenhaupt, Anna, (2012). Stora boken om psykologi. Stockholm: Lind & co.
Phillips, Tove, (2013). Psykologi 1. Stockholm: Gleerups.
Tamm, Maare, (2013). Psykologi – om varför vi tänker, känner och handlar som vi gör. Lund: Studentlitteratur.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-03-06