Filmen med Jimmy Cliff väckte stort intresse
För lite mer än en vecka sedan fixade jag biljett till Öland Roots. Det är en festival med reggae-musik som arrangeras mellan Färjestaden och Mörbylånga. Den startades 2004 av en ideell förening med samma namn som eventet och brukar locka cirka 7.000 personer varje år.
Jag har lyssnat på reggae från och till sedan mitten av 1970-talet. Men något intresse för festivaler har jag aldrig odlat. Idéen med att åka iväg väcktes egentligen på min senaste arbetsplats, en gruppbostad i norra Borås.
I arbetet ingick att svabba golv. Innan jag tog itu med den uppgiften brukade jag placera golvmoppen på mitt hårlösa huvud. Och sedan utbrista: ”Den här peruken kommer jag att använda när jag besöker reggae-festivalen på Öland.” Någon tyckte att detta var lite kul, inte alla.
Kunde först inte acceptera Peps Persson
Det hela började alltså med ett skämt, som så mycket annat i mitt liv. Resplanerna tog form efter att jag försökt vara rolig. Tanken levde kvar och blev allt mer allvarlig och lockande. Att jag till sist gjorde slag i saken beror nog på att festivalen är placerad på just Öland. På den ön brukade familjen tillbringa soliga semestrar under min barndom. Jag ser fram emot att återvända dit.
När det gäller reggaens etablering i Sverige har vi Peps Persson att tacka för mycket. Men när det begav sig hade jag för egen del placerat honom i bluesfacket. Hans skiva Blodsband (1974) betraktade jag som ett storverk. Därför dröjde det onödigt länge innan jag ”accepterade” och tog till mig hans övergång till reggae. Albumet Hög standard (1975) kom att betyda mycket för mig, men inte samma år som det släpptes.
Istället var det Jimmy Cliff som fick mig att tända till på musikstilen ifråga. Han spelade huvudrollen i The harder they come (1972) och fyra av låtarna på soundtracket hade han skrivit själv. Med viss osäkerhet har jag kommit fram till att filmen sändes i svensk television 1976. Den medverkade i hög grad till att skapa intresse för reggae i vårt land.
Fattiga artister från Jamaica blev stjärnor
Rätt snart stod det dock klart att Bob Marley skulle räknas som den riktigt stora artisten inom genren. Det dröjde inte länge förrän jag hade skaffat albumet Catch a fire (1973), där han samarbetar med Peter Tosh och Bunny Wailer. Senare samma år som den skivan släpptes kom Burnin (1973), deras sista tillsammans.
Här finns låten ”I shot the sheriff”, som Eric Clapton populariserade 1974. Det började röra på sig, även genom insatser från Johnny Nash. Snart var reggae en etablerad musikstil med en hyfsat stor publik över hela världen. Fattiga artister från Jamaica turnerade globalt och blev stjärnor.
Till mittfåran inom musiklivet hör dock inte genren. Jag får tvärtom intrycket att den blivit styvmoderligt behandlad, som ett sidospår, ett projekt i skymundan. Inte så att jag tänker gräva ner mig i det ämnet, men några funderingar kan det nog bli framöver.
NOT: Som en förberedelse inför Öland Roots är min plan att skriva något om artisterna som medverkar där, samt om några av dem jag lyssnat på under åren.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-02-08