Utan ego i det onda

Reflektion efter att Ola Magnell fick ett stipendium

Publicering: Borås Tidning 1999-11-28

Sårbar men också parodisk

Det subjekt som för ordet på skivorna är en genuint ensam person. Vi möter en outsider, en alienerad, hemlös och extremt sårbar man. Han längtar till landet när han är i stan och vice versa, men finner inte vila ens i flykten. Ord som ångest, neuros och noja hör till självbilden.

Och de backanaler som ofta beskrivs resulterar aldrig i några lyckorus. Magnells diktjag är tveklöst en sybarit med grava förhinder. Redan på Korn och timotej, öppningsspåret på debutskivan Påtalåtar (1974), slås den mörka tonen an. Han intonerar på ett sätt som får frasen att låta som ett understatement: Färden, den är hård/ mot vår kyrkogård

Men avsaknaden av oförställd livsbejakelse utesluter förstås varken humor eller andra underhållande komponenter. En genre som Magnell odlar med framgång är exempelvis parodin.

Protest mot allas krig mot alla

Han har dessutom stor kapacitet som verbal ekvilibrist, med ett lekfullt språk som det slår gnistor om. Därför känner man sig sällan sänkt som lyssnare, utan snarare vitaliserad.

Vid en ensidig analys av texternas idéinnehåll framstår dock Magnell som en ganska bitter skildrare av det lidande som hör det enskilda människolivet till.

I sångerna tycks de mänskliga relationerna dirigeras av principer som är analoga med dem Charles Darwin fann hos finkfåglarna på Galapagosöarna. Det råder ett allas krig mot alla. Men Magnells antihjälte iklär sig inte godvilligt rustningen:

Du gör dig hellre illa än att följa djungelns lag
Du lever för din natt och du är död för din dag
Du bär ditt kors mot vinden
Vänder fram den andra kinden
Och ditt hjärta fylls av tårar
från din vagga till din mörka grav      

Pessimism ger tragisk livskänsla

Så låter det i Fåfängs sång, på Höstkänning (1977). Termen ”fåfänga” är förresten mycket frekvent i Ola Magnells sånger, och den tycks sammanfatta mycket av hans tragiska livskänsla.

Det är inte långsökt att liera hans världsbild med den som kommer till uttryck i Predikaren, i Gamla testamentet, en av världslitteraturens verkligt stora pessimistiska verk:

Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda.

Listig ironiker och satiriker

Med en sådan grundsyn rörande de existentiella villkoren är det naturligtvis svårt att utveckla en hoppfull samhällsuppfattning. Första LP-skivan kom annars vid mitten av 70-talet, då unga progressiva kulturarbetare hade placerat sig i frontlinjen för att försöka omforma världen.

Ola Magnell ställde dock aldrig sin megafon till marxismens förfogande. I själva verket var han en mycket arg kritiker av den dogmatism som frodades. Sången Rulltrappan, på Höstkänning (1977), är lika syrligt kritisk mot vänsterjargong som mot reklamens språk: Dom säger ”solidaritet” men sprider förbittring och hat.

När det gäller fördelningspolitik äger dock Magnells åsiktsbild ett klart vänsterstuk, speciellt vad gäller synen på förhållandet mellan Västeuropa och tredje världen. Hans uppfattning i rättvise- och solidaritetsfrågor reduceras dock aldrig till slagord. I stället opererar han med listigt utformade ironier som ibland når rent satiriska höjder.

Ekokriser och civilisationskritik

Det sättet att arbeta har stått sig ganska bra över decennierna. Medan merparten av proggarna tystnade redan på 70-talet, kan Magnell gissla finansvalpar och nyliberalism ända in på 90-talet, utan att hans uttryck förlorar sin verkan.

För övrigt är det medvetenheten om de ekologiska katastroferna som fått mest utrymme i hans civilisationskritik. Textrader som speglar den dödsdrift som finns inbyggd i västerlandets konsumtionskultur, förekommer framförallt på de fyra album han gav ut mellan 1974 och 1979.

80-talet innebär en nyorientering för Ola Magnell, på så sätt att han mera uttalat rör sig mot det andliga. Flera sånger på Gaia (1983) är väl närmast att räkna som allt igenom holistiska, bland annat Fältekot. Där vågar Magnell påstå ”…att allt indirekt/ I universum är släkt/ Vi är stoft av en stjärna min vän”.

Naturmystik leder mot panteism

I andra sånger på denna skiva görs till och med referenser till astrologin, för att belysa vissa dunkla erfarenheter. Det talas både om ”Saturnus isande hand” och om ”Jupiters eldiga rop”.

Läser man texterna kronologiskt kan man spåra lite av en mystikers väg i Ola Magnells diktning. Den starka koncentrationen på lidandet och det onda lättar så småningom, brister ut i vaga aningar om en motpol. I den identitetssökande och jagupplösta personens medvetande, drar plötsligt Gud in som en lindrande vind, ett förklarat skimmer.

Panteistiska föreställningar är ett välbekant inslag i den romantiska tradition Ola Magnell tillhör. Och att han anammar dem fullt ut är en logisk konsekvens av hans närmast svärmiska naturuppfattning.

Tårar underminerar mansrollen

Men hos knappast någon annan låtskrivare hittar man lika känsliga och ömtåliga män som hos honom. Samla upp de tårar som fälls i hans texter – och hinken flödar över! Männen gråter dock inte var som helst utan söker sig till den ”egna vrån”. Det gör de redan på 70-talet och med tiden blir detta till en sorts ritual.

Den får mig att tänka på Jesus ord om bönen i Bergspredikan, enligt Matteus: när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen din dörr. Parallellen är inte alls långsökt, för det är oftast genom gråten de andliga perspektiven träder till hos Ola Magnell.

Man kan lugnt påstå att detta inte är en gynnsam position för att upprätta en stabil och säker mansroll. Den resulterar istället i en ganska kraftig antikarriärism, kryddad med en märkligt hänförd självdestruktivitet.

Religion istället för misantropi

Den som tror på möjligheten av att etablera ett ego framstår i Ola Magnells textvärldar ofta som ett offer för hybris. En sådan attityd får naturligtvis konsekvenser för kärleksdiktningen och gör förhållandet till ”brudar” mycket komplicerat.

Att Ola Magnell kunnat skriva så pass många giftiga sånger om kvinnor utan att feministerna brännmärkt honom, beror sannolikt på att männen i hans texter utgör den mjukare, den svagare parten.

Det går alltså att tolka Ola Magnells växande intresse för religion som ett försök att komma till rätta med pessimism på en rad olika nivåer. Den som inte ser någon moralisk möjlighet att bejaka eller ens resa ett jag, har sannerligen starka skäl att dröja vid Gud, inte minst för att undgå att snärjas av misantropi.

Album 1974-1993