Ola Magnell motverkar emotionell uttorkning
Publicering: Borås Tidning 2003-08-23
På 1970-talet hade filosofer mycket låg status. De ansågs som mer än lovligt bekväma, detta för att de nöjde sig med att vilja undersöka hur saker och ting låg till. Varenda samhällsengagerad tonåring med självaktning visste nämligen sedan länge att det i princip var skit med allting.
Ville man vinna anseende hos tongivande gestalter under trettio, skulle man inte ägna möda åt att förklara världen, utan istället i Karl Marx anda utarbeta lämpliga strategier för att förändra den.
Idag är det fem år sedan Ola Magnell dog. Med anledning av det återpublicerar jag ett par texter. Den andra heter ”Utan ego i det onda”.
Vantrivs i vänsterns åsiktskostymer
Det resulterade i ett umgängesliv som åtminstone skenbart gav det intellektuella samtalet en framträdande plats. Men ofta var det inte de problem som ventilerades som bar upp intresset, utan istället de mer eller mindre förenklade lösningar som högljudda personer stoltserade med.
Till och med festandet drevs mot mycket hård politisering dessa år, och det var de mest dogmatiska killarna som hade störst framgång hos tjejerna. Men i ett läge när vänsterdesignade åsiktskostymer hade blivit lika stramt linjerade, som den garderob företrädare för Svenska arbetsgivareförening bar upp, rev en bräcklig och hårt prövad röst deras klädnader i trasor:
”jag tycker för min del att det inte är stort fel, i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld”
Medicinen var humanistiskt anlagd
Orden var Ola Magnells i Påtalåten (1973), hans hit framför andra och hans omedelbara genombrott som rockpoet. Med ett sprudlande ordrikt och konstnärligt drivet språk tog han sig förbi både politiken och filosofin, för att istället exponera ett känslans oförställda universum.
I en tid när många av hans generationskamrater riskerade att utarmas av ideologisk förtorkning, öppnade han alla fördämningar och visade vägen mot det emotionella, basen för allt verkligt liv. Hans LP-skiva Nya perspektiv (1975) blev en av decenniets stora kommersiella succéer, och den fungerade lite som en trojansk häst inom den vänster som hellre tänkte rätt än fritt.
Samtidigt som låtarna speglade alienationen och vantrivseln i kulturen, rymde de en satir som särskilt brännmärkte bokstavs- och auktoritetstro. Ola Magnells medicin var humanistiskt anlagd och allmänmänskligt orienterad.
Uppmärksamhet som en obscenitet
Hans vitala och fyndiga språk blev i sig ett kraftfullt vapen mot rigiditet och fyrkantigt tänkande. Plötsligt hade poesin kommit till makten. Men Ola Magnells period som storsäljare varade inte länge, kanske för att han inte hade mentala förutsättningar att gå in i den hjälteroll som var vikt för honom.
Han är i grunden en introvert person, utan naturlig böjelse för att ge sina scenframträdande slagkraft. På turnéerna kunde han ge ett neurotiskt och stundtals räddhågat intryck, vilket inte svarade mot den explosiva energin i hans låtar.
Ett viktigt tema i de sånger som följde var just tvivel på mansrollen, särskilt som den skulle förverkligas i ett samhälle som det fanns all anledning att värja sig mot. På skivan Förlovat land (1993) – den sista han fick ge ut innan det stora skivbolaget gav upp hoppet om honom – beskriver han i sången Fåfängans natt ”kampen om uppmärksamhet” som en ”obscenitet”.
Inga kortsiktiga hänsyn till världen
En sådan skeptisk hållning till det exhibitionistiska är ovanlig bland sångartister. Genom att likställa scenarbete med narcissism kastar Ola Magnell en skugga över sin egen yrkesroll, vilket egentligen underminerar den.
Psykoanalytiker skulle säkert inte ha något emot att ge sig i kast med ämnet, och sannolikt göra en stor sak av det självdestruktiva i agerandet. Men man får inte glömma att Ola Magnell mer än något annat är en sensitivitetens koryfé. Han korrumperar inte sitt känsloliv för kortsiktiga hänsyn till det världsliga.
Sannolikt är det ”du” han sjunger om i Fåfängs sång (1977) en nära släkting till honom själv, ett du som hellre gör sig själv illa än följer djungelns lag.
Du bär ditt kors mot vinden
Vänder fram den andra kinden
Och ditt hjärta fylls av tårar
Från din vagga till din mörka grav
Vänner står bakom vällovligt projekt
En artist med ett sådant kluvet förhållande till självhävdelse driver obönhörligen sig själv mot tystnad. Till sist måste förutsättningen för en comeback bli en sorts räddningsaktion. Och det är tydligen precis vad som skett.
Lagom till Ola Magnells trettioårsjubileum som skivartist har några vänner och kollegor hyrt in honom i en studio, men även finansierat den cd som arbetet resulterat i. Att sådana vällovliga projekt förekommer, gör en minst lika glad som att engagerade aktivister arbetar för att rädda utrotningshotade valar eller ugglor.
Skivan heter Vallmoland och det känns som en obetvinglig nödvändighet att lyssna på den. Efter tio års tystnad hissar återigen känslans banerförare flaggan, i syfte att rädda oss från emotionell uttorkning.
Fakta / Vallmoland
Text, musik: Ola Magnell
Producenter: Benneth Fagerlund, Lalla Hansson
Musiker: Benneth Fagerlund (piano, orgel m.m.), Staffan Astner (gitarr), Max Schultz (gitarr), Lalla Hansson (kompgitarr), Mats Ronander (munspel), Ylva Nilsson (cello), Ove Andersson (bas), Magnus Persson (trummor)
Skivbolag: Satellite records
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-02-06