Tio låtar från Melodifestivalen som gjort intryck
Oftast är jag mycket återhållsam när det gäller snacks. Men en gång om året äter jag en påse chips. Detta sker av tradition under finalen av Melodifestivalen, för det är vad denna populärkulturella högtidsstund kräver.
Med anledning av att Sveriges Television idag sänder den första deltävlingen av årets upplaga har jag nedan länkat till några favoriter. Nja, ”favoriter” är kanske fel uttryck. Det rör sig i alla fall om låtar som gjort ett djupt och bestående intryck, vilket framgår av mina kommentarer.
* * *
1. This is my life ::: Anna Bergendahl
Vanligtvis fängslas jag mer av det enkla och anspråkslösa, än av en sprakande och bombastisk show. Scenografi och koreografi är förvisso viktigt men kärnan i framförandet är ändå själva låten. Den är bidragets konstnärliga bas.
I This is my life fokuserar Anna Bergendahl fullt ut på lyriken och musiken. Sången har en existentiell botten vilket gör att den bär över tid, mycket tack vare hennes sätt att hantera den.
Det starka och klara ljuset i slutet av tunneln
Det framgår inte tydligt av texten, men smärtsamma erfarenheter tycks ligga bakom refrängens statement. Livet kräver att man står rakryggad även om man är vek. Människa blir du i kraft av att du finns, inte genom mervärden som kopplas till prestationer.
Likt en fé synliggör och etablerar Anna Bergendahl sin närvaro i rummet med bevingade ord. ”I don’t wanna run / I don’t wanna fight / I don’t wanna hide / I just wanna stay for real / To be me.” Aldrig har ljuset i slutet av en tunnel brunnit starkare och klarare än här. Mästerligt att få till det såpass kraftfullt i en schlager.
FAKTA
Text, musik: Bobby Ljunggren, Kristian Lagerström
* * *
2. Nygammal vals ::: Lill Lindfors & Svante Thureson
Eftersom jag föddes 1956 var jag mogen att börja lyssna på Svensktoppen 1962, då lista nummer ett presenterades. Men min första Melodifestival tog jag del av först 1966, troligen för att jag först då orkade hålla mig vaken en hel kväll.
Tyvärr somnade jag innan poängräkningen var avklarad. Desto roligare att vakna tidigt nästa dag och få veta att Lill Lindfors och Svante Thureson placerat sig på andra plats. Av deras framträdande fanns inget i övrigt att önska.
Slängigt ordval som roade en 10-åring
Som pojke uppskattade jag nog inte Nygammal vals fullt ut. Den var alldeles för komplex och avancerad för den enkla smak jag då hade. Även idag kan sången uppfattas som intrikat, inte minst den lekfulla och uppsluppna texten. Vad som gör den innovativ och modern är att den mixtrar med genusperspektiven.
Inledningsvis försöker en svinaherde (”stenhipp man”) förföra en prinsessa (”stolt jungfru”). I sista versen är istället han en hon (”hipp man i clips”) och hon en han (”sipp brud i slips”). Det könsöverskridande temat fångade jag inte upp i mitten på 60-talet. Däremot slängigt roliga uttryck som ”kors i karamellen” och ”tjong i medaljongen”.
FAKTA
Text: Björn Lindroth
Musik: Bengt-Arne Wallin
* * *
3. Det börjar verka kärlek banne mig ::: Claes Göran Hederström
Ett tillyxat kraftpaket – den perfekta hitlåten! Det är som om blåsarrangemangen förser Claes Göran Hederström med en varm våg som aldrig planar ut. På den surfar han fram med självsäker elegans, svänger med armarna, knäpper med fingrarna och ler stort hela vägen.
I texten laborerar Peter Himmelstrand finurligt med könsstereotyper. Kontrasterna mellan manligt och kvinnligt blir ett effektivt stilmedel, särskilt som det hanteras på ett humoristiskt vis, med glimten i ögat.
Långrocken förstärker linjerad koreografi
Det rör sig om en vardagsnära berättelse om en förälskelse. En ung man som egentligen gillar ”pang pang” och ”dang dang”, går istället och ser en ”snyftare” och lyssnar ”på en stråkkvartett”. Vägen till kvinnans hjärta går via kompromisser och klädsam ödmjukhet.
Apropå klädsamt finns det anledning att lyfta fram artistens långa svarta rock. Den markerar och förstärker den raka och linjerade koreografin, särskilt kragen. Ramarna skapar trygghet, vilket gör att det lust- och glädjefulla kan svämma över. Inte konstigt att Claes Göran Hederström slickar sig om munnen med jämna mellanrum.
FAKTA
Text, musik: Peter Himmelstrand
* * *
4. Stanna hos mig ::: Cayenne
En viktig rad i Lilling Palmeklints text är ”Jag står här i det som var vi”. I denna position byggs en hoppfull attityd upp. För den älskade tycks inte ha gjort slut, utan endast bett om en paus i relationen. Refrängen och titeln Stanna hos mig har alltså ett tydligt syfte, nämligen att få den tidigare partnern att fatta ett önskvärt beslut.
Dynamiken och spänningen i framträdandet uppstår ur den ovisshet som råder. Det artar sig till att bli en ganska maffig dramaturgi, en påverkanskampanj utöver det vanliga.
Chosefri enkelhet med budskapet i fokus
Eftersom låten framförs av Cayenne, av tre väldigt drivna sångerskor präglas den av extra mycket pondus. Fraseringen får fullt genomslag och ingen tvivlar på den övertygelse som ligger bakom exempelvis ”Jag ska va’ så mycket, mycket starkare nu.” Inga onödiga gester, endast en enda synkroniserad rörelse mot slutet – tre höjda nävar ger emfas och får en otroligt stark effekt.
I den avskalade scenografin ligger fullt fokus på budskapet. Med chosefri enkelhet läggs all energi på rösterna och den verkningsfulla samklangen. Kvinnorna bär stilrena kläder; de framstår nästan som spartanska i sin återhållsamma svärta.
FAKTA
Text, musik: Lilling Palmeklint
Cayenne: Lilling Palmeklint, Carina Carlsson, Malin Bäckström
* * *
5. Utan att fråga ::: Kenta Gustafsson
I sin självbiografi skriver filmaren Stefan Jarl om sin bästa vän Kenta Gustafsson: ”Han bar alltid runt på sin gitarr.” Och i dokumentären Ett anständigt liv (1978) – där han hade en framträdande ”roll” – förekom flera av hans låtar, vilka senare låg till grund för den framgångsrika LP:n Kenta (1979). Inte konstigt att han bjöds in att medverka i Melodifestivalen.
Utmärkande för framträdandet är den frenetiska råheten. Hans attackerande kraftfullhet syftar inte endast till att stabilisera fraseringen, utan också till att understödja egot, att markera en plats i det fina rummet.
Oskolad röst med alla taggarna utåt
Visst skulle Kenta Gustafsson kunna beskrivas som en katt bland hermeliner. Samtidigt kan han ses som en värdig representant för den naturliga och oskolade sångstil som var vanligt förekommande inom proggen, för att inte säga inom punken.
Därför gör det inget att det finns en motsättning mellan artistens självsäkerhet och den osäkerhet inför tillvaron som texten uttrycker. ”Är det farligt att bekänna / Att man inte fattar allt som verkar klart?”. Troligen ser han en fara i just detta, varför det är alla taggarna utåt som gäller.
FAKTA
Text: Peter Ström
Musik: Kenta Gustafsson, Bo Rosendahl
* * *
6. I morgon är en annan dag ::: Christer Björkman
Det finns nog ingen annan låt från festivalen som jag citerat lika ofta. Och mer än en gång har jag hört andra göra det. Titeln Imorgon är en annan dag summerar en livshållning – idag kan förvisso saker och ting te sig på ett visst sätt, men om 24 timmar har kanske förutsättningarna ändrats – helt och hållet! Så låt oss för allt del inte fixera oss vid det som synes vara.
Problemet är bara att sångtexten inte ger täckning för en sådan tolkning. Det Christer Björkman gestaltar är istället ett bejakande av nuet, att söka extas i ögonblicket, för att sedan strunta blankt i vad som händer nästa dag.
Inte eftertryck utan en ödmjukhet som svävar
Detta att lyssnare omvandlar en refrängs betydelse och ger den en ny innebörd är nog ganska vanligt. Man bryter loss några rader från kontexten och applicerar dem på ett nytt sammanhang. Och när detta förhållande etablerats ser man ingen anledning att revidera sitt synsätt, genom att gå tillbaka till källan.
Dessbättre vilar inte kvaliteterna hos Niklas Strömstedts låt enbart på den förmenta ”livsvisdomen” i titeln. Sången är ett utmärkt exempel på den mjukt böjliga, nästan slingrande melodiska harmonik som är så typisk för hans finstämda kompositioner. Snarare än att ge eftertryck, svävar de på moln, som i ett osäkert sökande. Christer Björkman är en exemplarisk uttolkare av den sortens famlande sårbarhet.
FAKTA
Text, musik: Niklas Strömstedt
* * *
7.Why am i crying ::: Molly Sandén
Är kärleken möjligen lika sur som rönnbären? En räv skulle nog anse det, möjligen också Molly Sandén. I sången Why am I crying beter hon sig som en mask som fastnat på sin egen krok, även om inte hennes framträdande alltid signalerar det. Det finns en spännande velighet i texten, som alstrar intressanta tvetydigheter.
Detta kommer till uttryck redan i hur artisten klär sig. Utstyrseln är tuffast möjliga, med läderbyxor och kedjor som täcker överarmarna. Visst svarar det upp mot frasen ”I’m not that fragile / I’m not gonna break / Love’s so overrated”, men – det är inte där låten landar.
Alla försök till peptalk tenderar att misslyckas
I sången beskrivs en känsla av tomhet, åtminstone indirekt. Den älskade har lämnat det gemensamma hemmet, något som lett till besvärliga stämningslägen. De hanteras utan framgång med besvärjelser, med ihåliga påståenden: ”You don’t have to wake me with a kiss every day / I’m tired of roses anyway.”
Påståendena är väl så tydliga och distinkta, men eftersom känslorna befinner sig i ett annat läge blir de ihåliga. Ambivalensen är monumental, tills varje försök till peptalk misslyckas: ”I’m not gonna beg, not gonna crawl / Not gonna need you if I fall / So why am I crying?”.
FAKTA
Text, musik: Molly Sandén, Aleena Gibson, Windy Wagner
* * *
8. Dover-Calais ::: Style
En resa med färja från Dover till Calais tar drygt 90 minuter. Tiden räcker till – fullt och väl – för att bli förälskad, inleda ett förhållande och sedan bryskt separera – när ”vi närmade oss land”. Saknaden blir förstås stor, men ändå inte så stark att den lyckas ta udden av det fina som hänt.
Det par som Tommy Ekman och Christer Sandelin skildrar i sin sång tar varandras händer först vid resans slut, så det rör sig om en kort romans, ett ögonblickets rus. De känslor som infinner sig hinner i alla fall undanröja rädsla, samt färga av sig på landskapet som får en poetisk lyster: ”Vi står tysta i natten och hör vågorna som / En lugn och stilla serenad.”
Med ett melodiskt och mjukt kluckande gung
I dagsläget vet ingen hur det kunde låta om Engelska kanalen tonsattes. Stämningsläget i sådan musik skulle ju dessutom präglas starkt av väderleksförhållandena. Style framför sången Dover-Calais med ett melodiskt, mjukt kluckande gung.
Tidigt växer det till en slagdänga som smyger sig på. Plötsligt har den satt sig så djupt att det inte går att göra sig av med. Den har funnits med oss i snart 40 år. Mycket av 80-talets musik går det inte att lyssna på idag, på grund av överdrivet bruk av syntar. Så icke i denna måttfulla, troligen tidlösa hit.
FAKTA
Text, musik: Tommy Ekman, Christer Sandelin
Style: Gigi Hamilton, Tommy Ekman, Christer Sandelin
* * *
9. Avundsjuk ::: Nanne Grönvall
Alla sympatiserar givetvis med Snövit, men det är den elaka styvmodern som gör berättelsen om hennes liv till en fängslande och spännande saga. I festivalen dominerar ideal om en ädel, vän och god kvinnlighet. Dygder är dock en sak, verkligheten en annan.
Därför kändes den psykologiska realism som Nanne Grönvall gav röst åt i låten Avundsjuk uppiggande. Framträdandet bars dessutom upp av ett intressant teatraliskt drag,
Psykologisk trovärdighet mixas med humor
Möjligen ska de spetsiga lösöronen och dressen à la ond fe markera att det rör sig om rolldiktning. Nanne Grönvalls skivbolag ansåg dock inte att försöket till distansering var tillräckligt, för hon lär ha fått sparken för sitt tilltag. Att hon genomförde showen i enlighet med sina egna intentioner vittnar därför om konstnärlig integritet.
Hon gör ett intressant porträtt av den försmådda kvinnan, dock inte i en traditionell offerroll – utan i full offensiv, där hon ställer rättmätiga krav på livet. Med sin distinkta och starka röst vässar hon fraserna och spottar ur sig dem med vild energi. Ett drag av trovärdighet mixas med snitsig humor.
FAKTA
Text, musik: Nanne Grönvall, Peter Grönvall
* * *
10. Symfonin ::: Loa Falkman
Det må vara hänt att Loa Falkman kom sist i själva tävlingen, men resultatet där är sällan ett slutgiltigt mått på ett bidrags kvaliteter. Symfonin tog en rejäl revansch på Svensktoppen, där den låg i tolv veckor, som bäst tvåa. Sångaren är en pregnant och särpräglad karaktär i musiklivet och har mer eller mindre fått kultstatus.
För egen del har jag haft en enorm nytta och glädje av låten. Den är nämligen ett väsentligt inslag i den repertoar jag använder när jag sjunger i duschen. Den brukar komma som nummer tre, direkt efter Snälla pappa vänta på mig och La donna è mobile.
Lattjar som om han sjunger med vänster hand
För egen del famlar jag fortfarande efter ett tillförlitligt magstöd, trots många års övning. Loa Falkman tycks däremot ha en inbyggd, mycket kraftig luftpump. Det svåra för honom verkar vara att hålla igen, inte att ösa på. Dock intonerar han med skarpskuren och mångfacetterad prosodi.
Hans suprasegmentellt anlagda vibrato angriper stämbanden med väl avvägd styrka. Forceringen befinner sig ständigt i ett stabilt viloläge. Han sjunger med vänster hand, så att säga. Han är överkvalificerad, lattjar elegant med låten men sätter den med respektingivande självklarhet.
FAKTA
Text: Elisabeth Lord
Musik: Tommy Gunnarsson
* * *
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-02-01