Pappersbruksarbetare Erik Larsson i Silverdalen
Texten nedan skrevs inför ett skolarbete i min ungdom, men den kom aldrig till användning. Möjligen för att porträttet var alltför ensidigt positivt och därmed onödigt sentimentalt.
Varje gång jag tänker på Sten Bromans dragspelsförakt blir jag smått irriterad. Jag känner mig olustig över att elitmänniskor spottar på enkla människors vanor och glädjeämnen.
Det har med min barndom och min morfar att göra. Han var en duktig och entusiastisk amatörmusikant. Han lärde mig att älska dragspelsmusik. Eller kanske inte så mycket musiken i sig som att jag genom den älskar honom.
Medryckande toner studsade
Om jag på radio hör melodier som Vildkatten, Tomtarnas vaktparad, Livet i Finnskogarna eller någon smäktande wienervals, så brukar jag le inåtvänt mot den bild av morfar som träder fram för mina ögon.
Han sitter lite kutryggig på en stol i finrummet, under den där lampan med glasprismor. Händerna dansar lätt över knappspelet. Bälgen böljar rytmiskt fram och tillbaka. Medryckande toner studsar mellan väggarna och morfars ögon lyser av en smittsam glädje.
Ögonen är viktiga. Om jag ska beskriva min morfar så måste jag börja med dem. Det var där allting hände. De var brunsvarta och fyllda av en slags undrande ensamhet som väckte min sympati. När jag visade min uppskattning fick jag tiofalt igen. Han var mycket generös och bjöd alltid frikostigt på sig själv.
DRAGSPELSHATARE / Sten Broman
”Alltså, själva ljudet i instrumentet, som inte har några övertoner och som därför är just, ja – allra minst torftigt. Men därtill kommer ju att den repertoar som finns för detta instrument är så fasansfullt lågtstående. Den står så oerhört lågt ur musikalisk synpunkt att jag tror att det knappast finns någon annan musik i hela världshistorien, på hela jordklotet som står så lågt.” (SVT 1965)
Sten Broman ::: 1902-1983
› tonsättare, dirigent, programledare kritiker, pedagog
Uppskattade inte fabriksarbete
Ögonen förvandlades ofta till den humoristiska konversatörens ögon, som med manisk iver läste i det förflutnas bok. Morfar hade ständigt tusen saker att berätta.
Han talade på ett fängslande sätt om alla sina syskon, om sin uppväxt i den rosa kasernen där de levde femton personer i en etta med kök, om den puckelryggige skolläraren, om sina fabriksarbeten, om sin orkester, om mötet med mormor som var ung och vackrast och om alla de mödor och svårigheter som en oprivilegierad man mötte i början av seklet.
Morfar försörjde sig hela livet i fabriker, först i små träindustrier och sedan inom den stora pappersindustrin. Han började 1918 som fjortonåring, samma år som han fick sitt första dragspel, och höll på tills han i förtid gick i pension som 64-åring.
Fabrikerna kallade han för ”grottekvarnar”. Han uppmuntrade oss barnbarn att vara flitiga i skolan så att vi skulle gå ”värdigare” öden till mötes. Trots att han inte satte sina arbeten vidare högt så skötte han dem oklanderligt, dels för att han var tvungen, dels för att han var en ”hårding”.
Gillade gags och det skälmaktiga
Min mor har berättat hur han kunde ge sig in i ackordshetsen med närmare 40 graders feber i kroppen. Han var viljestark och lät sig sällan slås ner av motigheter. Morfar försökte se livet från den ljusa sidan.
I början av 1930-talet bildade han en dansorkester tillsammans med fem av sina bröder. Snart blev de en av Smålands populäraste grupper, vilket morfar var mycket stolt över. Gagerna från spelningarna gav ett välbehövligt tillskott till hushållskassan under nödåren.
Det var en upptågsrik samling bröder som reste omkring i Småland. Det var lite slapstick över det hela. Jag minns inte bråkdelen av alla historier. Om morfar hade varit litterärt begåvad skulle han ha kunnat skriva en dråplig bok om alla äventyr.
Man skulle vilja sett när rödbetsvätskan färgade den vita duken på den fina restaurangen eller den täta cigarettröken efter intensivt kedjerökande i hotellrummet (där några andra stackare skulle övernatta…) eller när de narrade folk med gags och skämtartiklar. Det fanns en sida hos morfar som vette åt det skälmaktiga.
Reciterade dikter med ackuratess
En egenhet som han behöll livet ut var det eviga ordvrängeriet och envetna felsägandet. I familjen har vi ofta diskuterat om det berodde på okunnighet eller osäkerhet eller rent trots. Morfar gillade inte att kalla saker vid deras rätta namn. Följaktligen fick Ingemar Stenmark heta Ingvar, bensinmacken Koppartrans döpte han till Kopparkrans; en bekant till oss som heter Denke fick heta Benke, och så vidare.
Morfar var ingen bildad människa, det är sant. Han hade svårt med ord men jag tror också han var barnsligt förtjust i vad en utbytt bokstav kunde ställa till med. Han gillade när folk blev konfunderade. Han flinade bara åt våra försök att rätta honom och fortsatte på eget vis. Vi hade enbart roligt åt den där lilla egenheten.
Samtidigt var det hela lite motsägelsefullt, för han kunde recitera långa dikter och andra typer av ramsor, utan minsta fel. Gustaf Frödings Bergatroll deklamerade han med ackuratess och han sjöng bondkomiska sånger utantill, vilka hade hur många verser som helst.
Morfars liv var, trots tunga arbeten och fattigdom, ljust och lyckligt, fram till den dag då mormor insjuknade. Vården av henne förkortade nog hans liv.
Mormors stroke ändrade villkoren
Mormor fick en hjärnblödning och blev en helt annan människa. Hon hade dittills varit mycket aktiv, husligt och organisatoriskt lagd. Nu blev hon en passiv, deprimerad och handikappad kroniker.
Morfar fick på sin ålders höst ta på sig helt nya roller. Han, som knappt behövt diska tidigare, fick nu göra matinköpen, sköta tvättmaskin, dammsuga och planera ekonomin. Han blev kock, uppassare och terapeut.
Allt detta skötte han dock till ”full belåtenhet”. Vi drog på munnen då han visade upp de överdrivet polerade kastrullerna och annan köksutrustning. Ett stående skämt var att spegla sig i diskbänken och därefter berömma hans huslighet.
Mormor blev verkligen förvandlad. Det är bittert att tänka på hur en människa kan bli så grymt tillintetgjord på några få sekunder. Efter stroken tappade hon all gnista. Hon steg upp sent och tillbringade resten av dagen sittande på en stol, vid köksbordet, eller bakom TV:n. Hon tog sällan upp några samtalsämnen, grät ofta och verkade längta efter döden.
Sången segrade över lungorna
Det måste ha varit en svår tid för morfar. Hans livsglädje och mentala styrka sattes på hårda prov. Jag begriper inte hur han klarade det, men vad jag förstår höll han ihop vardagen. Jag hörde honom aldrig höja rösten mot mormor då hon blev illvillig och krävande. Istället sjöng han en hurtig sång som fick henne att skratta med. Tala om musikens makt!
Jag brukar ibland fundera över det kyrkliga giftermålslöftet och hur stor andel makar som förmår att hålla det livet ut. Det löftet höll morfar. Han älskade sin kvinna i nöd och lust.
Frågan är var han fick sin styrka ifrån. Han var inte något under av hälsa precis – sjukpensionär på grund av magsår, samt med en besvärande andnöd som verkade tillta alltmera.
Mot slutet, då han inte orkade gå mer än tio meter utan paus, då han knappast kunde få ner fast föda, då han var inne på en klinik för observation, då… vad gjorde han då? Jo, han satte sig bakom en orgel och sjöng en gammal slagdänga från fyrtiotalet. Han gav full hals och fick sjuksalens åldringar att tina upp. Han vann en liten seger över sina lungor och doktorn skakade på huvudet. Jag skulle vilja ha hört den där schlagern.
Gjöt liv i tristess och konventioner
Morfar var en utpräglad sällskapsmänniska. Men sjukdomar och vårdnaden om mormor isolerade honom. Besöken i Konsum var i stort sett den enda sociala stimulansen. Därför gjorde han de där inköpsresorna till stora händelser.
Ofta, då vi inte hade något speciellt att tala om, berättade han om sin eskapad. Han broderade ut den där vardagsupplevelsen till att bli ett spännande drama och kunde hålla på i en kvart.
Välkända och okända personer före och efter i butikskön beskrevs ingående, samtalet med kassörskan refererades. Det var alltid något festligt med det han köpte – en morot som liknade näsan på en viss tant – att kexen kom från Örebro, vilket fick honom att minnas en bondkomisk sång, och så vidare.
För de flesta är nog ett besök i ett varuhus en ganska andefattig upplevelse. Men så var det inte för morfar. Han hade en märklig förmåga att gjuta liv i grå tristess och stela konventioner.
Hyllade det stora arbetarpartiet
Jag minns när jag själv var med honom till butiken för många år sedan, då jag var i förskoleåldern och han var frisk och stark. Sin ena hand höll han stadigt i min, den andra viftade han med samtidigt som han ropade ”hej”, för att alla skulle lägga märke till att han existerade och att han bara hade goda nyheter att komma med. För det mesta tycktes han vara tjenis med hela världen. Jantelagen existerade inte för honom.
Med sig från butiken hade han kilovis med godis till oss barn och Aftonbladet till sig själv.
När han väl kollat tipsraderna läste han ledarsidan noggrant. Han var en hängiven socialdemokrat och betraktade Tage Erlander som Sveriges frälsare. Den fattigdom och det elände han hade upplevt under tidiga år, jämfördes med den materiella välfärd han upplevde som vuxen. Denna förändring till det bättre tillskrev han det stora arbetarpartiet. Så han behöll hjärtat till vänster, i mer än bokstavlig mening.
Men även starka och livsdugliga hjärtan slutar att slå. En kall och isig förmiddag i februari 1981 satt han böjd över sig själv vid köksbordet och höll krampaktigt med båda händerna över magen. Dödskampen hade börjat.
En ensam tår rann nedför kinden
En vecka senare träffade jag honom för sista gången. Han vägde inte mer än 40-50 kilo. Kroppsligt sett var han nästan helt slut, men hans själ kunde gnistra till.
De mörkbruna ögonen var vackrare än någonsin. De sökte långt i fjärran och såg konturer av landskap som bara döende människor kan se. Vi stod runt sjukbädden och försökte vara sällskapliga med jordiska samtal. Morfar var mest tyst. Han tittade på oss ibland. Lugnet i hans blick fick mig att gråta.
Jag tänkte över hans finstämda liv, hur bra han hade levat, vilken bra människa han hade varit. Jag såg inga fläckar. Någon dag senare ringde min mor och sa att han var död. Han hade varit harmonisk in i det sista. En ensam tår rann nerför hans kind. Hans bortgång blev stillsam, nästan poetisk.
Det kändes riktigt att han inte behövde plågas av dödsångest, att han inte led helvetiska kval. Det upplevde jag som ett tecken på att han hade frid i sinnet och att han därmed kunde möta sin gud, om han nu trodde att en sådan fanns, utan att sänka blicken.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-01-28